Fishing Trips

Fulufjäll - Aug 2001

Öringbonanza på Fulufjäll

Text: Ulf Hagström

Som jag minns det så var det redan i bilen på väg hem från Sysslebäck i juni som vi började prata om Fulufjäll. Ronny var den som gav oss tipset, och hans målande beskrivningar av landskapet och framför allt fisket gjorde att vi inte var sena på att boka in sista helgen i augusti för att jaga Öring på fjället.

Fjäll och fjäll föresten. Så här skriver Hans Lidman i sin ”Fiskefeber” från 1960:
”Fulufjället är inte något fjäll i egentlig mening. Man bör hellre kalla det för fjällplatå, en omkring niohundra meter hög och skoglös slätt med enstaka kullar upp till tusen meter och någon däröver.”

Vi strålar samman hos Ronny i Kumla och packar in packningarna i hans Hyundai Santa Fe. Klockan visar på strax efter åtta på kvällen, och vi har en lång resa framför oss. Självklart så åkte vi lite vilse. Ronny som skulle vara den som hittade, hade vissa bekymmer med att hitta rätt den allra sista biten, men efter lite velande så svängde vi äntligen in på parkeringen nedanför fjället. Den sena tiden (klockan visar strax före tre på natten) gör att vi tar ett gemensamt beslut att inte slå upp något tält utan sover under bar himmel. Den enda som led av detta var jag själv, som hade en sovsäck som lindrigt talat var rätt kass, som gjorde att jag frös rätt kraftigt hela natten. Klockan sex väckte jag gänget, och efter en snabb frukost och iordningställande av bilen så lastade vi upp våra packningar på ryggen och begav oss med glatt humör upp för fjället… det skulle snart ändras.

Image

Ronny hade redan före resan varnat oss om den branta klättringen upp för fjället, men ingen av oss hade nog kunnat förbereda sig för hur jobbigt det egentligen var. Första timmen går åt att ta sig rakt uppför det branta fjället, och när vi möts av synen av vindskyddet som visar oss att vi är uppe på fjället känner vi att vi nog borde ha tagit Ronnys varningar om den jobbiga stigningen på större allvar. Björn är den som lider mest och kommer upp 10 minuter efter oss andra, och han erkänner att han hade funderingar på att vända för att det var så jobbigt. Vattnet som rann i bäcken bakom vindskyddet var förmodligen det godaste jag smakat i hela mitt liv och det gav precis de krafter vi behövde för att fortsätta vandringen mot vårt mål, sjön Skarphån ytterligare 8 km bort.

Image

Även om resten av vandringen blir jobbig så är det betydligt lättare än den initiala stigningen. Efter ett par kilometer når vi fiskecampingen där Leif sköter om anläggningen och säljer oss fiskekort. Leif är av den uppfattningen att alla stockholmare är bögar, själv så väljer jag att inte säga att jag är från Stockholm. Roger är snabb att påpeka att han minsann egentligen är Örebroare som precis flyttat till Stockholm, Leif muttrar lite men säger inte så mycket mer om det. På eftermiddagen kommer vi så fram till det som skall bli vårt läger i tre dagar framöver, sjön Skarphån. Lägret slår vi upp på en underbart vacker plats, precis vid sjöns utlopp. Bäcken som sjön rinner ut i ringlar sig neråt i ett par kilometer till sjön Lorthån och det kommer att bli i dessa vattendrag som majoriteten av vårt fiske kommer att bedrivas.

Image

Det fanns en rädsla att det skulle bli till att jaga fram fisken, själv så kände jag att om jag fick ett par-tre öringar under dessa dagar så fick jag vara nöjd. Den målsättningen skulle snart ändras. Öringen är liten, men finns i mängder, i framförallt bäcken mellan sjöarna men vi får även viss fisk i framför allt Lorthån. Där får Roger resans största, en fin gulbukad fisk på 33 cm. Själv så får jag ett kanonfiske sista dagen då jag först fiskar mig ner till Lorthån för att sen ta mig till den andra bäcken som också bildar inlopp till sjön. Här går jag i tre timmar helt själv, tar mig framåt små sträckor i taget för att få möjlighet till att fiska av så mycket vatten som möjligt.

15 öringar får jag på dessa tre timmar. Björn blir den som landar flest under resan, 30 stycken. Men ingen av oss åker hem besviken direkt. Sammanlagt landar vi 80 öringar, små men pigga och vackra. Torrflugor är det som gäller, främst nattsländeimitationer, Streaking Caddis, Rackelhane, Elkhair Caddis, Nalle Puh m.m. Men det verkade nästan som om Öringen högg på det mesta man använde. Dom vakade, dom hoppade när dom drillades, dom högg gång på gång trots missade mothugg, och under perioder så var det napp på varje kast.

Image

Björn stärkte sin position som Elmers officiella kock, han fortsatte på den höga nivån på maten som han hade i Sysslebäck. Denna gång hade han torkat det mesta maten som han tagit med sig för att få ner vikten på den. Inget undgår den mannen!

Naturen här uppe är fantastiskt. Stundtals så sträckte sig fjällplatån så lång man kunde se, och man hörde eller såg inte en själ på flera kilometer. Solen sken från en knallblå himlen, och sensommar vindarna smekte försiktigt fram över fjället. Men vädret är nyckfullt. På sista dagens eftermiddag kommer regn och stormar. Vi får säkra tälten med extra snören, och snart är inte ett klädesplagg torrt längre. Det blir en betydligt lättare vandring hem än den som vi gjorde hit, nu slipper vi ju börja med stigningen.

Det sista jag tänker innan vi vandrar från vårt läger är att jag ska komma tillbaka. Sällan har jag upplevt ett sånt lugn som detta fjäll, eller vad det nu är, gett mig. Som det ser ut nu så blir det en ny resa hit under 2002.

Copyright © 2017 elmerfishing.com. All Rights Reserved.
Joomla! is Free Software released under the GNU General Public License.
JoomSpirit