Fishing Trips

Vättlefjäll - Maj 2006

Vättlefjäll - tillbaka igen

Text: Björn Arkenfall
Foto: Björn Arkenfall

”-Plask!”, hör jag från viken precis vid lägret. Utan tvekan kommer ljudet från en fin öring som precis vänder i ytan efter att ha tagit en dagslända. Ringarna på vattnet dör sakta ut. Det är nu det händer. Det är maj månad i Göteborg vid favoritsjön. Det är ”Mayfly”-månad. Det är nu öringarna kalasar på överskottet från alla de dagsländor som kläcks och som nu ligger överallt på ytan. Blodet pumpar fortare genom kroppen när ännu stor fisk vakar mitt ute i sjön. En riktig storöring som plockar en sjösandslända från ytan. Nu är det fiskefrossa!

Vi hade kommit hit mitt under insektsexplosionen som brukar inträffa här i maj månad. Det fanns nu dagsländor överallt! Inne i tältet, utanpå tältet, på våra kläder, på stenarna vid stranden, i träd, i vattnet – ja överallt fanns det liten och stor vasslända, sjösandslända samt också en hel del sävsländor och trollsländor. Och ute i sjön kryssade öringarna strax under vattenytan för att leta upp godiset!

Återförenade

Det började tidigt i gryningen på torsdagen då Roger med familj samt Uffe bilade ner från Stockholm till Göteborg. Maria, Roger sambo, skulle åka med till Angered för att hälsa på bekanta och vi andra skulle ha några dagars flugfiske efter storöring. Efter att vi mötts upp inne i centrala Göteborg, åkte vi direkt och släppte av Maria i Angered. Sedan började vi äntligen rulla bilen bort mot vårt kära Vättlefjäll och upp till vår ”hemliga” lilla sjö där storöringen huserar!

Runt lunchtid var vi på plats vid utgångspunkten och vi började vandringen genom skogen. Uffe hade med sig sin lilla hund Morris för första gången på en Elmer-resa. Jag ska villigt erkänna att jag var rätt skeptiskt till att ha med denna lilla Cavalier King Charles Spaniel i skogen. Dessa hundar är ju i för sig väldigt söta, snälla och glada, men dom är väl inte direkt kända för att vara lydiga och tysta. Hur skulle detta gå tillsammans med ett gäng fisketokar som skulle smyga runt försiktigt efter öring kring sjön?

Det var kul att ses igen och vandringen gick i högt tempo mot sjön. Det blev ett obligatoriskt på vägen vid bäcken för att kolla efter öringyngel från höstens lek. Vi drack lite vatten där och så letade vi alla i bäcken efter öringar. Vi lyckades få syn på några små öringyngel simma försiktigt och vaksamt fram i den lilla bäcken. Tyvärr verkade det dock vara dåligt med yngel denna säsong jämfört mot andra år. Men samtidigt var det högt vattenstånd så det var inte helt lätt att se i vattnet. Efter ungefär en timma var vi framme vid vår lägerplats vid sjön. Jag har varit på samma plats under många år i sträck och platsen såg fortfarande ut ungefär ut som då jag fixade i ordning lägret för första gången några år sedan. Vi packade fort upp våra tält och Morris provade sjön genom att hoppa i och bada! Det var inte mer än 14 grader varmt i vattnet, men tydligen ville Morris ändå prova på att bada. Som liten valp var detta första gången som Morris badade i en sjö och jag tyckte genast om honom väldigt mycket. Det kändes skönt att se att Morris hade god smak som valde att bada i Göteborg och i den här sjön. Sämre platser finns det för sitt premiärdopp!

Image

Regn och uteblivna hugg

Vädret såg dock inte så lovande ut för vårt lilla äventyr. Vi hade åkt på en regnskur strax innan vandringen och prognoserna från SMHI utlovande mera regn hela helgen. Vi riggade upp vår fiskeutrustning och började metodisk att fiska av sjön runt lägret. Det gick trögt trots mängden av sländor som fanns nästan överallt. Det kom hela tiden regnskurar som avlöstes med några korta små uppehåll. Det var inte direkt optimalt flugfiskeväder! Vi hoppades hela tiden på att vinden och regnet skulle lägga sig lagom till kvällen och att vi då skulle kunna få se en massa öringvak.

Som gängets kock ordnade jag lite mat åt oss. Det blev en ”pasta-pesto-raw” - en enkel god pastarätt med fusilli, pinjenötter, basilika, olivolja och parmesanost. Vi stortrivdes trots uteblivna öringhugg och ett ihärdigt regnande. Morris började frysa rejält efter hans dopp i sjön tidigare under dagen, så Uffe torkade Morris med en handduk och bäddade ner honom inne i tältet under en stor hög av handdukar och sovsäckar. Snart sov Morris gott där inne i tältet och blev varm och torr igen. Han hade ju inte GoreTex™ som vi andra…

Mystisk slända och nollan spräckt

Efter maten tog vi en liten exkursion runt sjön och bort till bäcken för att studera insektslivet. Uffe, som är vår egna entomologiexpert, hade med sig pincett och ett antal plastburkar i olika storlekar för att kunna fånga och ha insekterna i under själva studerandet och fotograferandet. Vår tanke var att se om vi kunde hitta några ovanliga insekter här. Alltså ovanliga för oss. Det kändes inte helt orimligt med tanke på det enorma insektsliv som normalt pågår runt sjön och den bra kvalité som vattnet och naturen runtomkring här verkar ha. Så vi letade och fotograferade. Vi lyfte på stenar, kontrollerade bottenväxter och vi sökte i vattnet. Vi hittade nattsländor, bäcksländor, sävsländor, dagsländor– ja en mängd med olika insekter som vi kunde identifiera med namn och som var kända av oss sedan tidigare. Det verkade krylla av dom överallt!

Image

Men så dök den upp! En slända som var kläckt och som vid första anblicken klassificerades in som en vasslända. Vassländor hade vi sett många av här och visst var det en sådan. Eller var det verkligen det? Hur många spröt har en Vasslända nu igen? Vilken färgton var kroppen? Efter lite mera noggrant studerande av Uffe så kunde vi faktiskt konstatera att det inte var en vasslända! Men vad för slända var det i så fall? Vi försökte matcha den mot kläckningstabeller och foton som vi hade med oss, men vi kunde faktiskt inte artbestämma den! Häftigt! Ett mysterium att fundera över! En gåta som förblev olöst på resan.

På kvällen blev det något bättre fiske, även om det ändå var väldigt segt jämfört med hur det brukar vara. Jag landade en del mindre abborrar, men lyckades inte få någon öring. Roger däremot spräckte nollan och landade en fin liten öring tidigt på kvällen. Det var ingen megaöring direkt, men helt klart en matfisk och det kändes skönt att få se att det ändå gick att få upp öring trots det usla vädret. Öringen vägde runt halvkilot och vi grillade den över elden senare på kvällen.

Image

Alla grundarna på plats

Som vanligt på våra resor blev det ju en eld framåt kvällen och några stänkare. Runt 21-22 tiden väntade vi på Ronny och Maja som direkt efter jobbet på torsdagen hade åkt från Örebro. Enligt våra beräkningar så skulle dom vara framme vid vårt base-camp runt 21.30 – 22 tiden. Men klockan gick och vi såg inte av dom. Dom hade ju varit här vid sjön tidigare och framförallt Ronny som varit på platsen många gånger. Dom borde ju inte ha gått fel. Dessutom hade ju Ronny en GPS, så vad hade hänt? Vi tog några stänkare till och avvaktare. Klockan blev runt 23 när vi så äntligen började höra röster inne från skogen lite längre bort. Röster som avlöste kanadagässens skrik, fladdermössens vingslag och knastret från elden. Strax därefter såg vi några pannlampor famla i mörkret på väg mot oss och strax därefter var Ronny och Maja på plats i lägret! Det visade sig att orkanen Gudrun som härjat i Sverige för några år sedan, hade vält omkull rätt många träd på den stigen som Ronny och Maja tog. Vi hade ju kommit en annan väg till vårt läger och inte sett att den andra stigen tydligen delvis försvunnit. Dom hade istället navigerat sig fram till lägret, men det tog mycket längre tid. Men så äntligen var dom på plats. Enormt svettiga och trötta, men lyckliga över att få vara på plats! Efter en snabb kroppstvätt, byte till torra kläder och uppslagning av tälten så satt dom sen tillsammans med oss andra runt elden.

Image

Grundarna i Elmer var åter samlade! Den här resan var speciell då det faktiskt var vår första resa sedan starten -99 då hela Elmer träffades samtidigt. Det har faktiskt aldrig hänt förut. Alltid har det varit någon i gänget som inte kunnat följa med, men nu var alltså alla grundarna på plats. Under morgondagen skulle Rikard komma tillsammans med Anders Löfgren. På fredagskvällen skulle sen till sist Mange komma ner till Göteborg från Stockholm med tåg. Björn hade lovat att vandra ner från lägret till bilarna för att kunna åka in till Göteborg och hämta upp Mange under fredagskvällen.

Det blev många skratt och stänkare vid elden den kvällen innan vi alla kröp in i våra sovsäckar och njöt av att få vara ute i naturen igen. Bort från stress, ort från mobiltelefoner som ringer, bort från tider som ska passas och bort från måsten som ska göras. Nu hade vi några dagar helt utan sådant. Tid för oss att andas. Tid för oss att tänka. Vi somnade in med leenden på läpparna och förmodligen drömde vi alla om storöringar.

Ännu en gryning i viken

Jag vaknade som vanligt först i lägret och tog mig ut ur tältet för morgonbestyren. Det är alltid en härlig känsla av att stå naken vid sjön och tvätta sig tidigt på morgonen. Jag spanade runt sjön med blicken för att på något sätt se så att ”min” sjö mådde bra. Många mornar i mitt liv har jag tillbringat vid något vatten med mitt tält och den här platsen utgjorde en stor del av dessa. Jag såg att kanadagässen som bodde i viken strax bredvid inte riktigt hade vaknat än. Allt verkade vara i sin ordning. Efter alla åren här hade jag börjat upparbeta en slags relation till alla de djur som bodde här. Det kan nog vara svårt att förstå och även vara svårt att beskriva detta. Kanadagässen brukade återkomma varje år och lägga sina ägg strax bortom vårt base-camp. Den stora mäktiga korpen brukade dagligen komma och hälsa på liksom sädesärlan, som precis som jag själv brukar sitta ute vid udden på stenen och blicka ut över sjön. På kvällen kom svalorna och frossade på överskottet av sländorna. Dom bodde i en vik strax vid vårt läger liksom fladdermössen som vaknar upp runt 22-tiden på kvällen för att också försöka kalasa på insektslivet. Nu på morgonen var allt tyst och stilla. Allt verkade vara i sin ordning. Väl inne i tältet igen får jag på mig kläderna och jag sätter mig för att göra i ordning frukosten. Det börjar återigen regna.

Mera regn och öring

På förmiddagen dyker Rikard och Anders upp i lägret och gör oss sällskap! Rikard satte upp sitt tält och Anders skulle bo hos mig. Nu stod det alltså fem tält i vårt base-camp! Så många tält hade det tidigare aldrig varit här. Rätt kul faktiskt. Det såg lite konstigt ut då udden inte är speciellt stor. Men så kan det bli med ett gäng enstöringar som inte vill dela tält med någon…

Vi spred ut oss runt sjön och fiskade. Det landades några abborrar och någon öring, men det gick trögt. Rikard tröttnade till slut på allt kan regn och att fisket inte var på topp, så efter en stund gick han istället in i tältet och la sig. Det kanske kan bli så när man är bortskämd med bra vatten i Jämtland och en lyxstuga att bo i. Vi andra nötte på längs vikarna och Ronny som hade med sig flytringen paddlade ut på sjön för att försöka längre.

Image

Maja fick syn på ett vak inne i viken precis bredvid lägret och vi var alla säkra på att det var en fin öring. Maja smyg sig dit och matade ut lina mot vaket. Som vanligt dröjde det inte länge förens han stod där med krokad fisk! Det visade sig vara en öring, men en mikro-öring på runt 15 cm som självklart fick simma hem igen. Vi hoppades att den skulle fastna igen på kroken om sådär en 4-5 år då den istället borde väga runt kilot.

Joggingtur mot Göteborg

På kvällen gjorde jag mig redo för att lämna grabbarna för några timmar och bege mig av in till Göteborg igen för att hämta upp Mange. Jag bestämde mig för att se detta som en möjlighet till lite mera träning. Att man aldrig kan göra något halvdant? Jag tog med mig en ryggsäck, lite extra kläder och lite vatten att dricka. Sen började jag jogga genom skogen ner till bilarna. Kroppen var inte i sin allra bästa form, men det gick ändå hyfsat och efter en 20-25 minuter var jag på plats i bilen och åkte in till stan. Jag stannade vid en Statoil på vägen och frosshandlade folköl, godis samt bullens pilsnerkorv som jag stoppade ner i ryggsäcken som en överraskning till grabbarna i lägret. Det kunde ju vara kul med lite onyttigheter ibland all torkad mat nu när vi faktiskt hade möjligheten.

Väl på stationen blev jag lite orolig. Det visade sig att tågen från Stockholm var flera timmar försenade på grund av någon olycka runt Laxå! Klockan var 21 på kvällen och tåget som skulle ha kommit in med en planerad tid runt 19, rullade precis in på stationen…. Herregud, kul att sitta på stationen och vänta på Mange flera timmar vildmarksklädd och lukta skunk bland allt folk…. Men precis när jag började fundera på hur jag egentligen skulle göra, så kom Manges tåg in i tid! Det visar sig att han hade ”tvingats” åka ett tåg som tog en annan väg. Ett mjölktåg som helt enkelt hade gått via Karlstad. Otursdraget visades sig nu vara räddningen. Alla X2000-tåg var kraftigt försenade men det gamla mjölktåget var i tid. En kram senare gick vi med raska och ivriga steg mot den bilen.

Mange blev lite förskräckt när han såg Ronnys Toyota.
”- öh! Ska vi åka i den där?”, undrar Mange förskräckt. Ronnys bil var inte direkt i nyskick... Förutom allt skräp som fanns inuti själva bilen så var inredningen kring dörrarna uppäten av Ronnys hund Alfons. Och för att starta bilen var det viktigt att man pumpade på gasen 3-4 gånger innan man försökte starta den. Låset på bilen var också så trögt att man knappt kunde öppna bilen utan att bryta av nyckeln. Helt klart en bil i rätt kasst skick för att vara konkret. Men vi fick igång den och började vår färd mot Vättlefjäll!

Surpuppan försvunnen

Mange var på hugget för jäklar vad han knatade på när vi började vår vandring mot lägret. Helsike! Jag hade knappt 15-20 kilo i min rygga med folkölet och godiset. Mange hade betydligt mera och han gick bara på, ja han sprang nästan fram genom skogen. Jag hade svårt att hänga med och då trodde jag att jag ändå var hyfsat bra tränad! Vi avverkade sträckan på rekordtid och kom fort fram till lägret. Där möttes vi av värmande kramar från hela Elmer-gänget. Alla var nu samlade! Det var ett ganska blött gäng vi träffade när Mange och jag kom fram. Det hade tydligen varit många stänkare framför elden i regnet när vi hade varit borta… Alla var nu kraftigt ”salongs”.

Det märktes tydligt att det var en stund sedan Mange var med på en Elmer-resa. För det var precis som att stoppa ner för mycket mynt i en dansade clown på ett tivoli. Han pratade på helt oavbrutet, glatt och högt om det mesta. Ibland i ett sammanhang och ibland inte. Och han var den enda nyktra! Så höll han på sen hela resan. Vår kära Mange, som under vår resa till Sandåslandet fick smeknamnet ”surpuppan”, visade nu inga som helst tendenser till surhet trots det ihärdiga regnet!

Skål!

När vi satt där hela gänget samlade framför elden, smög jag in i mitt tält och hämtade fram en överraskning som jag burit med mig. Två flaskor gula änkan Champagne! Här skulle det skålas! Vi skålade för att vi äntligen fått vår nya webb i produktion med ett hårt arbete av samtliga. Nu hade den äntligen kommit ut på det stora Internet. Även om det var mycket arbete kvar kring webben, så fungerar den ändå rätt ok och skulle säkert leda oss in i nya tider framåt. Vi passade också på att skåla för att det var den första resan då alla var med. Och mitt uppe i den skålen så tog Uffe initiativet kring frågan om inte Anders skulle ta och få bli medlem i detta fantasiska gäng. Anders hade ju tidigare varit med på två Elmer-resor och alla i gänget trivdes bra i hans sällskap. Uffe gick metodiskt till väga och frågade samtliga medlemmar om Anders skulle få gå med i vårt fina sällskap eller inte. Till slut var alla eniga och vi skålade in Anders som en i gänget formellt! Champagne runt lägerelden i bästa Elmer-stil. Först efteråt insåg Uffe att vi hade glömt att fråga en person, nämligen Anders själv! När vi efteråt frågade om det kanske var så att han faktiskt VILLE gå med, så sade han självklart att han ville det...

Regnet blev allt ihärdigare mot fram mot natten och till slut satt bara Roger, Anders och jag kvar i regnet framför elden. Det bara öste ner från himlen och det började faktiskt locka mer att krypa ner i sovsäcken än att sitta kvar. Vi tog och städade undan det värsta runt elden och kröp därefter ner i våra sovsäckar.

Dagen efter, igen

Morgonen efter var det lugnt i lägret. Väldigt lugnt. Morgon blev sen förmiddag och det var fortfarande väldigt lugnt i lägret. En och en började sakta vakna till liv och för att citera en Elmer-medlem från en Torö-resa några år sedan:
”- Det här blir till att slå igång!”, så kämpade vi oss alla upp och försökte nyktra till. Fast alla var inte uppe. Ronny blev kvar i tältet fram tills eftermiddagen då han vågade sig ut en stund. Han mådde inte alls bra. Spriten hade helt klart satt tunga spår och dessutom började hans rygg göra sig påmind. Eller var det där med ryggen månne en dålig ursäkt tro?

Hugg på större fisk

Vi andra fortsatte att fiska på i jakten på öringarna. Maja fick ett fint hugg och det drog fint i spöt när vi andra stod bredvid och bevittnade drillningen. Var det kanske äntligen en stor öring denna gång? Men det var mest korta rusningar och mera ett långsamt tungt gung i spötoppen. Det indikerade snarare abborre än öring. Men samtidigt såg det väldigt tungt ut så kanske var det öring ändå? Efter ett tag landade Maja en fin stor abborre på hela 0,75 kg! Ingen dålig fisk och det var ett nytt Elmer-rekord på fluga! Den här sjön hade nu satt två EFC-rekord genom tiderna på fluga, abborre och öring!

Maja stoltserade med sin abborre framför kameran och det var inte utan visst mått av avundsjuka som tvingades fyra av några bilder med kameran.

Image

Senare under dagen blev det något bättre fiske och vi hade väldigt kul. Vissa stunder slutade det regna och vi fick fönster med blanka ytor och några vak. Totalt så lyckades vi landa några öringar, men de stora bjässarna som fanns i sjön uteblev. Den största öringen vi lyckades landa låg på runt 0,6 kg.

Renskav och en spännande art

Till lunch blev det så äntligen dags för den obligatoriska renskaven som alltid är med på våra resor. Denna enkla maträtt med renskav, lök, svamp, creme fraiche och potatismos har fastnat hos oss alla sedan den första Elmer-resan. Tillsammans med rödvin satt vi alla i base-camp och tystsamt avnjöt måltiden. Nja, nästan alla var tysta och nöjt i alla fall. Mange babblade på som vanligt…

Under eftermiddagen på lördagen så var det dock dags för Anders att bege sig av hemåt och han började sin vandring ned till parkeringen. Lite synd, men han gjorde bra ifrån sig på resan med flera landade abborrar och samt fin öring. Jag kunde dock inte låta bli att fundera över varför han var tvungen att åka hem så här nu när fisket började bli bättre? En lördag? För det kunde väl ändå inte vara som så att det hade något att göra med att melodifestivalen skulle visas på TV under kvällen?

Uffe fick ett hugg inne i en vik nära vårt läger. När han sen skulle till att håva fisken såg han att det inte var en öring, som han först trodde, utan en harr! I sjön finns nämligen ett litet svagt självproducerande bestånd av harr som har varit kvar från inplanteringar som gjordes under 80-talet. Jag hade tidigare sett harrleken i sjösystemet på vårkanten, men aldrig själv lyckats få någon harr här i sjön trots nästintill oändligt med antal fisketimmar. Men nu lyckades faktiskt Uffe få en! Mån om beståndet som han var släppte han så klart ut den igen.

Äntligen kast på vak

Lördagskvällen bjöd på bästa fisket för hela resan även om det ändå i vanliga mått mätt var dåligt fiske för den här sjön. Sjön lade sig ibland blank och det blev uppehåll. Vaken kom igång och vi kunde äntligen få några stunder med fiske efter vakande öring. Jag och Maja bestämde oss för att utforska lite på egen hand och skulle ta och vandra runt hela sjön. Ibland brukar jag ha framgångsrikt fiske på detta sätt. Jag sätter upp lite regler för mig själv att bara kasta på fisk jag ser och aldrig på måfå. Därefter går jag runt sjön och stannar en stund i varje vik. För att spana efter vak eller för att se fisk på annat sätt. Ser jag inget så går jag vidare en bit till. På detta sätt brukar jag få testa några nya platser och sällan brukar jag komma hem igen till lägret tomhänt.

Så Maja och jag knallade runt sjön men såg ändå ganska lite aktivitet. Jag landade ett par fina öringar precis i början av vår vandring, men därefter blev det dött en period. Några få vak såg vi men vi fick inga mera hugg och vi hade precis passerat halva sjön då vi såg några vak i en häftig vik som jag tidigare aldrig hade fiskat i.

Image

Det var en ganska bred stor vik och mitt ute i den fanns en stor sten som stack upp ur vattnet. Precis vid stenen vakade det flera gånger! Maja och jag försökte få hugg, men fisken verkade seg. Jag började istället vada ut till stenen och hittade stigar på botten som gjorde det möjligt, även om det kändes lite riskabelt med mobiltelefon och kamera i fiskevästen. Väl därute såg jag mängder av vak men dom kändes annorlunda på något sätt. Dom var mindre i storlek och dom kom i stim! Förmodligen var det småöring trodde jag men samtidigt hade jag också en liten föraning om att det kanske kunde vara harr! Även om de flesta harrar i sjön var döda sedan länge så fanns det ju ändå en mindre stam kvar som levde här. Uffe hade ju bevisligen fått en tidigare och kanske var detta ett sådant stim vi nu såg? Jag hade ännu inte fått harr i just den här sjön så det var med stigande puls som jag strippade flugan försiktigt runt stenen. Men trots att jag landade i princip mitt i stimmet med flugan flera gånger, så hugg det inte en enda gång. Jag bytte till mindre storlekar på flugan, andra flugmönster och så vidare, men inget verkade hjälpa. Huggen uteblev.

Trippel

Maja kämpade också på mot vak som rörde sig runt omkring honom inne i viken. Som ett beslutsamt lejon på jakt närmade sig Maja fisken meter för meter. Men fisken vägrade att hugga. Efter en bra stund började vi fundera på att ge oss av. Jag vadade in igen till land och gick runt viken till samma plats där Maja stod och fortsatte också ytterligare några meter längre bort så att jag kunde komma åt att kasta mot samma fisk som vakade utan att störa Majas kast. Jag tänkte på att Maja nu hade försökt få fisken att hugga flera gånger utan att lyckas. Tänk om det kanske var harr? Kanske en vanlig klassisk harrfluga skulle fungera bättre istället för öringflugorna som vi körde med. Även om det inte brukar vara någon större skillnad så kanske en RedTag skulle fungera? Jag böt fluga till en RedTag och vadade ut i position. Maja stod fortfarande och dängde vackert efter vaken, men huggen fortsatte att utebli. Jag stod i position och bara avvaktade tills fisken skulle komma inom räckhåll. Redo. Precis då såg jag fisken vaka inom kasthåll framför mig där jag stod. Jag matade ut lina och placerade min RedTag mitt i vaket. Direkt sekunden efter så tog fisken flugan! Mothugget kom reflexmässigt utan att jag tänkte och äntligen så drillade jag fisken! Fisken hoppade ivrigt precis som en harr brukar göra och när jag äntligen fått in den närmre mig, så såg jag att det faktiskt var en harr! Underbart kul! Jag landade den och mätte upp den till exakt 36 cm. Den såg tyvärr risig ut och hade troligen fått stryk från leken tidigare under våren eller så har någon större öring varit på den. Det kändes ändå skönt. Äntligen hade man gjort en trippel i sjön! Abborre, öring och harr på samma resa och samma dag! Samtliga arter i sjön var nu fångade!

Maja gick lite besviken vidare till nästa vik där en grov öring vakade flitigt. Efter en stunds kastande även där, gav vi upp och begav oss av hemåt igen. Det hade blivit sent. Hungern och törsten började göra sig påmind.

Väl i lägret lagade vi till öring i folie bakad på galler över elden med parmaskinka, pesto och parmesanost! Behöver jag säga att det smakade ljuvligt?!

Återigen söndag

Ännu en gryning och det hade redan blivit söndag. Det var tyvärr dags igen att packa ihop. Våra resor kändes alltid för korta. Uffe, Roger, Rikard och Mange packade ihop först och vandrade ner till bilarna för att påbörja sin hemfärd mot Stockholm.

Jag, Maja och Ronny avvaktade lite eftersom vi inte hade lika bråttom hem som Stockholmarna. Vi fiskade någon timma till på söndagen och försökte njuta in i det sista, även om det var svårt när man visste att man snart var tvungen att ge sig av.

Ronny hade fortfarande ont i ryggen och han tog några smärtstillande för att klara vandringen ner till bilen. Det kändes vemodigt att bryta upp lägret och åka hem igen.

Väl hemma i lägenheten började jag packa upp sakerna och direkt längtade jag iväg igen till nästa resa! Den skulle gå till Finnmarksvidda högt upp i Norge under sommaren. Det skulle bli underbart att få komma iväg igen då. Trött och sliten gick jag och lade mig i sängen. Drömmarna svävade bort mot fjälltrakterna högt upp i Norge och storharr på över kilot… Var det inte dags för nästa resa snart?

Image

Copyright © 2017 elmerfishing.com. All Rights Reserved.
Joomla! is Free Software released under the GNU General Public License.
JoomSpirit