Fishing Trips

Sandåslandet - Juli 2004

Elmers jubileums resa – Sandåslandet 2004

Text: Ulf Hagström

Det hade gått fem år. Fem år sen sex arbetskamrater, hälften på skoj och hälften på allvar, bildade en fiskeklubb och tog namnet Elmer från den klassiska fiskescenen i western-serien Machanas. Fem på många sätt fantastiska år där Elmer fishingclub utvecklats på ett sätt som ingen av oss nog trodde från början. Dessa fem år skulle i år firas genom något av en drömresa för oss, till ett Sveriges och världens bästa harr-vatten, området kring Rostojauri, allmänt känt som Sandåslandet. Ett mytomspunnet område där legender har vandrat och beskrivit på ett sätt som fått många flugfiskare att drömma sig bort från jobb, vardag och alla måsten. Vår resa blev en blandning av många känslor och upplevelser men blev samtidigt en resa som många av oss sent skall glömma

Söndag – avfärd och ankomst

”Vi närmar oss nu Arlanda och terminal…” den mjuka kvinnliga rösten i högtalaren meddelar mig och Roger att det är dags att dra på oss ryggsäckarna och kliva av. Vikten på den drygt 30 kilo tunga ryggsäcken känns än så länge inte så farligt, men jag vet ju hur det kommer att kännas efter några kilometers vandring i fjällterräng. Men det är inget som oror mig nu när vi checkar in våra sprängfyllda väskor och spötuber. Väl inne så möter vi snart upp med Björn och Ronny och det blir som vanligt ett kärt återseende. Igenkännande skratt blandas med en känsla av förväntan om vad som komma skall. Väl ombord på planet så tystnar Ronny märkbart och han ber förmodligen en tyst bön för sig själv, det är inte själva flygningen som sådan som han är rädd för utan den klaustrofobiska känslan av att vara instängd på ett sånt litet utrymme med så mycket folk. Men flygningen går bra för alla inklusive Ronny och snart kliver av på den norrländska marken och in i den väntande taxin som skall föra oss ut till Kirunaflyg i Kurravaara utanför Kiruna.

Image
Sjöflyget har precis släppt av oss i vildmarken

Väl framme vid Kirunaflyg så sker nästa kära återseende. Magnus och hans kamrat Rikard hade tagit den långa vägen upp, nämligen med bil. För mig och Roger var det nästan exakt ett år sen vi fiskade senast med Magnus, (Jokkmokk) och Ronny och Björn hade inte träffat Magnus sen Vättlefjäll i maj året innan. Så proceduren med ryggdunkanden, glada skratt och förväntansfullhet upprepades på nytt och allt eftersom väntan på det lilla sjöflygplanet som skall ta oss de dryga 40 minuterna upp på kalfjället fortgår så ökar otåligheten och förväntan hos oss alla. Men helt plötsligt är det dags och Magnus och Rikard flygs ut först till den lilla rödingsjön som vi skall tillbringa de första två dagarna vid. Efter en dryg timme kommer planet tillbaka och resten av oss spänner fast oss och ser hur Kurravaara försvinner långsamt bakom oss, den sista skymten av civilisationen tynar snart bort och framför oss ligger bara fjäll, sjöar, jokkar och älvar.

När sjöflyget försvinner bort i fjärran står sex stycken förväntansfulla fiskare kvar på stranden och det enda ljud som hörs är det svaga porlandet från bäcken som rinner ut från sjön och vindens försiktiga smekande som krusar sjöns vatten.

Känslan när jag lägger mitt första kast i den lilla höljan i bäcken är obeskrivlig, i sex månader har jag längtat efter detta ögonblick och njutningen är i denna stund obeskrivlig. Jag fiskar mig i maklig takt längs bäcken ner från sjön mot utloppet i Rostoetno och uppåt igen. När jag kommer tillbaka så faller ett lätt regn och Magnus har fått några oväntat fina rödingar i sjön och alla utom jag och Ronny har fått fisk. Men det oroar varken mig eller Ronny, vi njuter av att vara här, med en hel veckas fiske framför oss och vardagen så många mil ifrån oss så känns livet oerhört rättvist. När Björn sedan kommer tillbaka från nedre delen av bäcken och rapporterar en fångad öring på över kilot så somnar vi alla gott med drömmen om kilosharr i tankarna.

Måndag – rödingfiske, dagsutflykt och tävlingsnoja

Måndagen gryr och det mulna vädret från söndagen håller i sig fortfarande. Vi börjar förmiddagen på samma sätt som gårdagskvällen, vissa av oss fiskar i sjön och vissa beger sig ner för bäcken för att se om det går att lura några fina öringar i höljorna. Efter en fiskemässigt okej förmiddag så bestämmer sig Ronny, Roger och Björn för att bege sig iväg på en dagsutflykt till en större sjö ungefär 2 timmars vandring bortåt. Denna sjö fiskade Ronny i när han var i området får flera år sedan och hade bara bra erfarenheter av det. Själv kan jag inte bestämma mig för om jag skall fiska röding i ”vår” sjö eller följa med och försöka få stor-harren i Ronnys sjö. Till slut så väger mina tidigare erfarenheter av rödingfiske över till harrens fördel och jag följer med de andra på vandringen över fjällkullarna. Utsikten är enorm när vi kommer upp över den första branten, våra tält syns som fyra små lådor långt nere i dalen och åt andra hållet syns de norska fjällen torna upp sig mot horisonten.

Fisket i den nya sjön, som är betydligt större än våran rödingsjö, koncentreras till en smal del av sjön där det vakar flitigt. Björn vadar ut och fiskar metodiskt av djupfåran en bit ut. Samtidigt så kör jag själv, Ronny och Roger igång en tävling. Först till 10 landade fiskar. Medan vi står och drar små harrar på löpande band så börjar Björn dra betydligt större fisk ute på djupare vatten, och det dröjer inte länge förens han landar en fin harr på ca 45 cm. Vi andra drar oss bort mot land och det djupare partiet och börjar även vi att landa finare fisk. Tävlingen fortsätter, och Roger går segrande ur den första ”först till 10” tävlingen, vilket gör att vi genast startar en till. Efter några timmars fiske så beger sig Björn hemåt, han tänker sig fiska av bäcken som rinner från sjön ner mot våran rödingsjö för att försöka få lite röding i det strömmande vattnet. Vi andra blir kvar ett tag till och fortsätter med vårat tävlande, det visar sig att vi blir kvar lite för länge. När det väl är dags att bege sig hemåt så har vi inte ätit på hela dagen och medan vi vandrar över fjälltopparna med solen som nu gassar ovanför oss blir vi allt mattare. Vandringen som på vägen dit inte kändes speciellt jobbig blir nu riktigt tuff.

Utan någon möjlighet att dricka vatten eller äta något så blir det en riktigt tuff sista bit innan vi efter ett par timmars vandrande sjunker ner vid lägret igen knappt förmögna att orka ner till vattnet för att dricka. Efter att ha fått vila lite och fått lite mat i oss så ägnar vi resten av kvällen åt ett fantastiskt rödingfiske.

Image
Rödingfisket var över förväntan i den utvalda sjön

Sjön ligger spegelblank och det vakar stundtals extremt mycket över nästan hela sjön. Röding landas på löpande band, Magnus tar den största, en underbart vacker fisk på knappt ett kilo. Alla tar fina rödingar på torrfluga… utom jag, såklart. Historien mellan mig och Rödingarna håller i sig och min titel som ”Mr Zero redding”, som jag fick på vår resa till Jokkmokk sommaren innan, späds ytterligare på när jag blir den enda som går tomhänt från detta fantastiska rödingfiske. Jag känner mig inte speciellt nedslagen för det, utan sätter mig helt enkelt på strandbanken och njuter av skådespelet framför mig, solen som står lågt över fjällen vid horisonten och de många vaken som sprider sig över den spegelblanka sjön. Detta är en tid för lugn och filosoferande, över livets små och stora saker, en tid att njuta över att man är privilegierad att få uppleva denna natur och den upplevelse som vi bjuds på denna kväll.

Tisdag – uppbrott, oväder och vandring

När dagen gryr på tisdagen så är det med förväntan vi stiger upp och möter en blå himmel och strålande sol. Visserligen är vi glada åt att slippa regnet men samtidigt så vet vi att vi har ca 1,7 mils vandring framför oss och det vore skönare att gå den biten utan att ha solen stekandes ovanför oss. Men med tanke på väderutvecklingen senare så hade vi nog hellre stått ut med lite sol…

Snabbt så river vi tälten och beger oss upp för branten bakom oss och påbörjar vandringen. Det är ännu inte helt bestämt hur vi skall vandra, Björn och Ronny vill vandra förbi ytterligare en rödingsjö uppe mellan några toppar medan vi andra är lite mer tveksamma och vill hellre söka oss till älven så fort som möjligt. Efter ca en timmes vandring så bestämmer sig Rikard och Magnus för att de helt skippar rödingsjön och viker av från toppen ner mot älven för att följa den bort mot vår tilltänkta lägerplats. Jag själv och Roger är fortfarande tveksamma till hur vi skall göra, men vi bestämmer oss för att vandra med Björn och Ronny till sjön och där ta beslutet om vi skall vandra vidare eller inte. Sjön ligger underbart vacker uppe bland topparna och vi slår oss ner precis i mynningen till en liten dalgång och intar lunch ihop, även den mest enkla maten smakar gott så här ute i det fria och medan solen fortsätter och värma oss så sitter vi och njuter av naturen och den varma maten. När vi väl är mätta och belåtna så bestämmer sig jag och Roger för att gå vidare och ta oss bort till älven istället, suget efter att få fiska i strömmande vatten är för stort.

Image
Vandringen gick över fjälltopparna där snön fortfarande låg kvar

Innan vi lämnar de andra vid sjön så tar Ronny en titt på barometern och varnar för att lufttrycket faller katastrofal fort, men en blick mot den klarblåa himlen ger ingen fingervisning om sämre väder. Men efter bara en halvtimmes vandring längst fjällkammen så ser vi kolsvarta moln som närmar sig söderifrån med oroväckande hastighet, och efter ytterligare en kvart så öppnar sig himlen över oss.

Vad som började som en vandring med mycket skratt och skoj övergår nu snabbt till en ökande tyst plåga. Terrängen längs vår vandring är mycket mindre vandrings-vänlig än vad vi trodde. Klapperstenen på fjällbranterna blir allt halare, skalplaggen allt blötare och ryggsäcken allt tyngre. Pauserna blir längre och kommer allt oftare. Jag lider mycket mer än vad Roger verkar göra, utan hans stöd och ork så hade jag gett upp vandringen för länge sen. Efter ungefär tre timmars vandring så märker jag att jag börjar ta slut, efter en paus nästan högst upp på fjället så blir det omöjligt att resa sig upp med ryggsäcken på ryggen. Två gånger så viker sig knäna under mig när jag ställer mig upp och när jag väl kommer upp stående med Rogers hjälp så skakar benen under mig och varje steg framåt verkar bli det sista jag orkar med. Regnet vräker ned med full kraft och myggen verkar bara ha blivit stärkta av vädret och surrar i massor runt ansiktet där varje försök till att applicera myggmedel snabbt spolas bort av regnet. Efter att ha vandra cirka två tredjedelar av vandringen så bestämmer vi oss för att slå upp tältet, laga lite mat och vila någon timme innan vi ger oss av igen. Känslan att få krypa in i tältet och få varm soppa i magen är underbar, och när vi kryper ner i sovsäckarna för att få lite värme och vila så somnar vi nästan omgående.

Onsdag – Rostoetno och avsaknad av stor-harren

När vi vaknar så har vi sovit nästan 12 timmar och regnet har nästan helt upphört. Kroppen värker lite varstans efter gårdagens hårda vandring och magen värker av hunger. En varm frukost gör susen och helt plötsligt så infinner sig fiskesuget igen, vi har slagit läger precis där den kvoterade sträckan av älven slutar och bestämmer oss för att fiska av forsen utanför tälten ett par timmar innan vi beger oss till slutmålet 4 kilometer nerströms. Regnet har slutat helt och det är nu betydligt skönare att vara i naturen än under gårdagens vandring. Fisket blir ganska dåligt med bara några få små harrar landade. När vi slår ihop lägret för att genomföra den avslutande vandringen så drar sig våra tankar till våra vänner, Rikard och Magnus som också vandrade igår och Björn och Ronny som blev kvar vid sjön. Just som vi blir klara med att slå ihop tältet så ser vi två prickar som sakta rör sig över fjället mot oss, det är Björn och Ronny. Vi väntar in dom innan vi går vidare och bägge två verkar tagna av den hårda terrängen och slår sig ner för att hämta andan och laga lunch. Det var värmande att se bägge två igen och det är med lite mer kraft i stegen som jag och Roger beger oss nerströms älven för att bege oss till vårat slutmål.

Denna sista vandring visar sig vara över lite lättare terräng än de första två tredjedelarna och förutom en del snår, bäckar och sankmark så går vandringen smidigt och snabbt. När vi kommer fram till slutmålet så är det tomt, Rickar och Magnus syns inte till någonstans, så i egenskap att vara först på plats så väljer vi en lägerplats vid en mycket hård fors. 100 meter ovanför finns en stor nästan sjö-liknande nacke och 100 meter nedströms finns flera fina nackar och lugna partier. Ser mycket lovande ut fiskemässigt.

Image
Väl framme vid älven fick vi en underbart fin kväll


Nu börjar vädret visa sig från en något bättre sida igen, solen bryter igenom och värmen kommer sakta tillbaka. Medan vi slår upp vårat tält så oroar vi oss för Magnus och Rikard som vi inte sett till på nästan ett dygn och som borde ha varit här före oss. Men medan vi står där och diskuterar var de kan tänkas tagit vägen så ser vi en välkänd klart röd figur på andra sidan sankmarken som bara kan vara Magnus. Mycket riktigt, snart så kommer både Magnus och Rikard till oss och vi kan andas ut igen. Det visar sig att även de överraskats av gårdagens oväder och slagit ett temporärt läger några kilometer uppströms precis som vi gjorde. När sedan Björn och Ronny anländer så är hela styrkan samla igen och vi kan lägga allt fokus på fisket i Rostoetno. 

Vi delar upp oss lite grand och några tar den stora nacken uppströms medan några går nedströms. Jag går ner till den första nacken nedströms, ett underbart vackert parti där flera forsar kommer ner och skapar en kombination av lugnvatten, blanknackar och snabbt strömmande partier. Visst finns det harr här, men det är mest sporadiskt och ganska smått. Efter ett tag övergår jag från att fiska enbart torrt och knyter på en upphängarnymf nedanför min Klinkhammer för att se om de är mer sugna på den flugan. Det visar sig att de är det, men det är fortfarande inte speciellt mycket fisk och storleken är lite för liten för att jag skall känna mig helt nöjd.

Väl tillbaka så visar det sig ändå att jag haft bäst fiske, de andra har haft ännu sämre med endast några ströharrar här och där och det är med lite förundran som vi intar en gemensam middag under diskussion runt var harren kan finnas.

Dagens andra fiskepass blir om möjligt ännu sämre och vi undrar lite surt om det inte blir bättre än så här. Dock så är det fortfarande mycket skönt att vara här, och ingen misströstar helt och hållet utan vi är mer konfunderade över var den lite större harren har gått och gömt sig. Det regnar igen när vi kryper ner i sovsäckarna för att få lite sömn under den molniga midnattssolen. 

Torsdag – Rikard hittar grofsingarna


Image
Äntligen hittade vi den lite större harren


Torsdagen börjar lite bättre än dagen innan . Magnus som ställer sig där jag stått dagen innan drar fisk på nästan varje kast under några timmar. Han tappar räkningen vid 80 stycken… Dock så är fortfarande storleken på harren liten. Men under förmiddagen och efter lunch så drar vi några stycken harrar på uppåt 40 cm och kanske börjar fisket vända lite nu? Vädret är fortfarande väldigt nyckfullt, ena stunden skiner solen och nästa så drar regnoväder in under några timmar. Men ändå så ser vi att vattenståndet i älven sakta börjar sjunka, vilket borde påverka fisken possitivt. När några av oss fiskar av den nedre delen så beger sig Ronny på en riktig långtur och kommer tillbaka först efter flera timmar och berättar att han hittat en del av älven som han kallar ”ravinen” där han haft ett hyfsat fiske under ett par timmar. Tyvärr så förbyts hans förnöjsamhet i ilska när hans spö går av i toppdelen och han tvingas fiska med sitt klass 3-4 resten av veckan och högljutt förbanna att han inte kan kasta lika långt som med sitt 5-6 spö.

Eftermiddagen blir till kväll och medan jag, Ronny, Magnus och Roger sitter i lägret och dricker kaffe så beger sig Björn en kort bit nedströms i en liten håla i den stora forsen och Rikard beger sig uppströms till den stora nacken. Efter någon timme kommer Rikard tillbaka med spänst i stegen och ett stort leende på läpparna. ”Pappa vet var grofsingarna finns” säger han och halar fram en Harr på 46 cm ur ryggfickan på västen. Vi andra bara gapar och överöser honom med frågor. Det visar sig att man kan vada ut en bit på den stora nacken och där når man en sandås som går tvärs genom ”sjön” vilket gör att man kan nå hela den stora nacken och där visade det sig att den större harren simmade omkring. Inom kort så står hela gänget utvadade kors och tvärs över sjön och kastar på vakande storrharr. Rikard fortsätter att dra fin fisk och landar ett par till riktigt fina fiskar medan vi andra börjar sakta få harren att hugga. När kvällen övergår till natt och vi till slut ger upp för sömnbehovet så har vi landat flera harrar över 40 cm och medan regnet slår mot tältet så somnar vi in med leenden på läpparna och tankar på drömharren över kilot som alla vill landa imorgon.


Image
Rikard hittade till slut harrarnas gömda hålor


Fredag – Grofsingjakt, Björn växer fast och mask-jävlen

Under fredagen fortsätter vi att fiska efter större fisk mitt i ”sjön” som är ovanför den stora nacken. Det vakar sporadiskt, och regnar mycket. Vi fortsätter att landa fisk på över 40 cm, men fortfarande väntar vi på drömfisken över ett kilo. De flesta harrar tar torrt, men även nymf verkar fungera bra under perioder då det inte vakar så mycket. Rikard har stor framgång med sin ”RuggUgla” en grå helhacklad torrfluga. Superpuppa och Klinkhammer fungerar också från och till. 

Med tanke på hur mycket det ändå vakar runt ens fluga så funderar vi mycket på vad det är fisken tar egentligen. Vi ser sporadiska kläckningar av simsländor, men fisken ratar kläckarna vi sätter på så pass mycket så att vi ändå inte tror att det är de som fisken tar. Det enda som verkar finnas rikligt av i insektsväg är Björkmask som det formligen kryllar av i snåren vid älvbanken, och när jag ser en sådan stackars grön larv hjälplöst flyta förbi så börjar jag fundera på om det inte är just sådana som fisken tar.


Image
Björns växte nästan fast i sin "håla" i forsen


Medans jag under lunchen binder upp två imitationer av nämnda mask så har Björn formligen växt fast i sin lilla håla mitt i den strida strömmen. Korta kast på bara några meter in i det vita skummet med en nymf med guldhuvud verkar ge riktigt bra med fisk och han drar harr och öring om vartannat och stormtrivs med tillvaron. På en yta av bara 2-3 meter så verkar det stå fisk staplat på varandra och desto snabbare han hämtar hem nymfen desto mer fisk får han.

När kvällspasset uppe i sjön börjar så har jag knutit på en av mina nya Björkmaskar, med en underkropp av polygarn och rikligt infettad så ligger masken precis i ytfilmen. Den är svår att lokalisera på ytan, men när det väl börjar vaka i området där jag tror att flugan är så är det bara att lyfta på spöt. Flugan fungerar otroligt bra under kvällsfisket som för alla andra är ganska dåligt, jag landar över 10 harrar på runt 40 cm på en fluga som jag från börjar inte hade så stor tro på. Sånt är ju bara fantastiskt kul! Ronny döper snabbt flugan (med viss avundsjuka i rösten) till Mask-jäveln!

Fisket under fredagen fortsatte att vara hyfsat, bra snittvikt på harren, men relativt få fiskar och ingen riktig topp. Roger som sparat en cigarr till den som får en kilosharr och jag som sparat whiskey för dito börjar fundera på om vi får ta med oss dom hem istället.

Lördag – Sight fishing

Lördagen ser månt och mycket ut som tidigare dagar, det regnar och är soligt om vartannat. Vi fortsätter att fiska i ”sjön” med sporadiska tester på andra ställen nedströms. Jag och Roger ställer oss under förmiddagen på den plats där jag under onsdagen hade ett hyfsat fiske med upphängare och tar en två timmars tävling om vem som får flest fiskar. Roger vinner med ett tjugotal harrar och jag kommer bara ett par harrar efter.


Image
Känslan av att fiska på stor harr som man såg var obeskrivlig


Under fredagen hade Roger under en kort stund haft ett roligt fiske uppe i sjön på fisk han såg under hela driften av flugan och kunnat följa när den stigit och vänt flertalet gånger. Av en slump så hamnar jag under eftermiddagen på just samma plats uppe i sjön och får ett makalöst sight fishing fiske under en timme. Mitt i partiet där sjön övergår till den stora forsnacken så finns en stor sten under ytan. När jag kliver upp på den och börjar kasta snett över strömmen så kastar jag av en slump en ögonkast nedanför stenen. Vad som först ser ut som några mindre stenar några meter nedströms börjar plötsligt röra på sig fram och tillbaka i strömmen och jag inser storögd att det är ett 10 tal mycket fina harrar som står i nedströms bakom ”min” stora sten. Att kasta på dom visar sig bli ett konststycke i sig, genom att lägga flugan några meter rakt bakåt uppströms mig och låta den flyta förbi så nära mina ben som möjligt så lyckas jag få den att flyta rakt över fiskarna. Det är lättare sagt än gjort och många gånger så fastnar jag i mig själv eller lyckas få flugan att flyta för långt ifrån fisken. Men de gånger den hamnar rätt så har jag direkt 2-3 harrar som stiger mot flugan, men sen snabbt vänder tillbaka mot botten igen. Till slut så sätter jag på en större nymf med stor guldskalle för att nå ner till fisken där den står och lurar vid botten. Första kastet så inser jag att jag att det är omöjligt att se nymfen så fort den sjunkit ner någon meter i den strida strömmen och håller istället ögonen på harrarna när jag tror att flugan börjar nå fram.

Det är smått omöjligt att se vad som händer när 3-4 harrar samtidigt börjar backa och göra utfall mot vad som jag tror är min fluga och jag gör mothugg på måfå. Två kast i rad lyckas jag kroka fina harrar på 40 cm, och känslan av att följa harren när den hugger mot nymfen är underbar. När jag lägger ut flugan på nytt efter att ha krokat av den andra harren så ser jag en märkbart större skugga nere på botten, en riktigt stor harr har ställt sig bara två meter nedströms mig och nervositeten ökar nu märkbart. Några kast i rad så ser jag återigen flertalet harrar som backar för att förbereda sig för hugget men den stora harren står lugnt kvar vid botten, på tredje försöket så ser jag hur hon backar tillsammans med ett par något mindre fiskar och jag sträcker försiktigt tafsen och ser hur den nästa omärkt rycker till åt sidan. Mothugget kommer direkt och fisken svarar där nere på botten. Hon gör korta rusningar och står mest och tjurar vid botten innan jag lyckas få in henne till håven, måttbandet visar 44 cm, en jätte fin Harr som får gå tillbaka ner mot botten efter den snabba mätning. Nu verkar det som om de kvarvarande harrarna blivit störda av sin frändes kamp mot min fluga, endast ett fåtal kvarstår nere vid botten och efter några resultatlösa kast så känner jag mig nöjd och kliver av stenen och går upp igen.

Söndag – Kilosharr och kilosöring   

Sista dagens fiske och fortfarande väntar vi på den riktigt stora harren, drömmen om en vacker fisk på över kilot med ett riktigt segel till ryggfena. Egentligen så tror nog ingen av oss att det kommer att ske, inget har tytt på det än så länge, även om Rikard hade ett riktigt monster på föregående dag långt upp i sjön. Det blir också dit som jag, Ronny, Roger och Rikard beger oss för att göra ett sista försök. I övre delen blir sjön mer som en älv igen och ett brett mycket trögt flytande område på ca 200 meter svänger av österut där det smalnar av ytterligare. Det blir precis där detta område övergår till sjön som vi fiskar av. Rikard beger sig högre upp för att se om han genom att metodiskt fiska sig neråt kan lura på några större harrar. Det har slutat regna och är helt vindstilla när vi börjar fiska mot vakande fisk, vaken ger ibland sken av att komma från större fisk men det är svårt att avgöra hur stor den kan vara. Både jag och Roger landar några medelstora harrar och Ronny landar en fin harr på ca 44 cm på sitt klass 3-4 vilket gör att det är en riktig kamp med stundtals hårt böjt spö. Jag gör som jag gör allt för ofta, missar huggen. Står och tittar bort eller pratar med Roger när fisken hugger och när jag väl upptäckt att det är vakringar där min fluga borde vara så har fisken redan spottat ut flugan.


Image
Äntligen nådde jag drömgränsen, ett kilo harr!


Lagom småförbannad så tar jag i för kung och fosterland nästa hugg på min Unsinkable Klinkhammer kommer vilket gör att jag tappar fotfästet med ena foten som hamnar halvvägs ner i älven och jag vrickar överkroppen bakåt istället för att säkra krokningen av fisken. Både Ronny och Roger skrattar gott åt min akrobatik, men fisken är i alla fall fast krokad och jag börjar leende drilla den in mot land. Efter bara några sekunders drillning så tar fisken sats i en luftfärd och när hela fisken kommer upp över vattenytan så märker jag att detta inte är någon liten fisk, tvärtom så verkar det vara en riktigt fin harr. Nu är det tre tysta och koncentrerade fiskare som står vid land, jag drillar försiktigt och Ronny står beredd med håven för att hjälpa till. Drillningen blir odramatisk, fisken håller sig mest på avstånd ett tag utan några längre rusningar, typiskt harr-betende alltså. Håvningen från Ronny är perfekt och när jag försiktigt lägger ner fisken på stranden bredvid längdmarkeringarna på mitt spö så slutar den först på 49 cm! Vägning på två olika håvar visar 1,0 kg på bägge och det lyckoruset som följer när jag inser att jag fått min dröm-harr på över kilot är helt underbart!

Jag fiskar bara sporadiskt resten av dagen, sitter mest på älvbanken och myser i ett väder som till skillnad från tidigare i veckan är hyfsat förskonat från regn. För fjärde gången i mitt fiskarliv har en fångad fisk givit ett rus som knappt går att beskriva. Första gången var när jag landade min största gädda på Åland som snuddade vid nio kilos markeringen på vågen, andra gången var en fantastisk vacker öring på 1,6 kilo som tog min torrfluga bara ett par meter från mig, tredje gången var en överaskande havsöring på 4 kilo som tog på en gäddfluga nere på Torö, och så nu min första harr över kilot som togs på en Unsinkable Klinkhammer med hjälp av ett akrobatiskt mothugg. Livet är nu hur rättvist som helst och jag känner att jag mentalt kan åka hem imorgon utan att gräma mig över någonting alls.


Image
Björn avslutade resan med en underbar öring i sin "håla"


Väl tillbaka i lägret så är stämningen ganska blandad, på ett sätt så längtar vi alla hem till nära och kära, till toalett, dusch och pizza. På ett annat sätt så är det sorgligt att skiljas från denna underbara natur, den vilda älven, de karga fjällen och den underbart vackra harren. Björn bestämmer sig för att ge sin ”håla” i forsen nedanför lägret en sista chans och tar spöet och beger sig ner. Det dröjer inte länge alls innan han börjar hojta och ropa nerifrån den brusande älven, jag går ner till älven för att se vad han hojtar om och ser honom med djupt böjt spö och linan som skär ner i det vita skummet mitt i forsen. Ingen av oss har någon håv och vi tvekar lite på om det behövs eller inte, men när fisken därute i forsen gör en rusning nerströms som tvingar Björn att springa ner för stranden efter så skriker jag för full hals efter en håv och nu står snart allihop nere vid älvens kant och följer Björns kamp med en fisk som visar vara mycket fin öring. Till slut så tröttnar han och glider in i håvgarnet, vågen stannar på 1,3 kilo och efter en snabb fotografering så simmar hon åter ner i forsens mörker. Det blev till slut ett bra avslut på resan, som om älven till slut tyckt att vi kämpat nog under veckan i regn och rusk och skänkt oss två av hennes finare fiskar under samma dag

Måndag – hemresa

Tälten är hopslagna, fiskeutrustningen nerpackad långt ner i väskan och lägret uppröjt. På marken sitter sex stycken trötta men ganska belåtna fiskare och minns tyst tillbaka på veckan som gått. Vemodiga tankar blandas med längtan efter att få komma hem. Själv så längtar jag efter att få höra min sambos röst och att få veta att vårat ännu ofödda barn mår bra. Men en del i mig vill inte lämna älven, samma del som nu sitter i det fallande höstmörkret och längtar så att det gör ont att få komma tillbaka igen.

Copyright © 2017 elmerfishing.com. All Rights Reserved.
Joomla! is Free Software released under the GNU General Public License.
JoomSpirit