Fishing Trips

Torö - April 2004

Tredje resan till Torö

Text: Ulf Hagström

Första hugget kommer endast som virvel några meter bakom där min fluglina skär vattenytan, som vanligt när man inte haft känning på en lång tid så gör jag ett allt för snabbt mothugg och finner inget motstånd i flugan. Hjärtslagen ökar och plötsligt känns munnen som en öken, tunnelseendet ökar och jag vågar knappt andas. Några meter ytterligare hämtas hem av fluglinan när hon hugger igen, den här gången både ser jag virveln och känner den dova smällen i flugan, snabbt mothugg igen, men inte heller nu blir det fast fisk. Flugan är nu nästan vid mina fötter och jag lyfter linan från de korta vasstråna för att snabbt lägga ut flugan igen ett par meter bakom det senaste hugget. Min arm blir ett med spöt när jag lägger flugan mitt i vassen precis där jag ämnat landa den. Nu är det bara jag och gäddan som existerar och jag håller andan och hukar mig omedvetet när jag börjar dra hem flugan igen. Den glider fint mellan vasstråna, den vasskyddade kroken fungerar utmärkt. Ett drag, två drag, tre drag med fluglinan... jag börjar precis tro att jag missat henne när hugget kommer våldsamt. Det formligen smäller i spöet och fluglinan förflyttar sig åt höger när gäddan gör sitt anfall från den lite tätare vassen på vänster sida. Mothugget kommer automatiskt från mina armar utan att jag hinner tänka, riktigt hårt den här gången, och hon svarar där ute med långa djupa knyck som böjer spöet i en fin båge. Äntligen fast fisk! Drillningen blir odramatisk, hon är inte så stor som hon ville ge sken av med sitt våldsamma hugg, men äntligen är min första gädda på årets Elmerresa till Torö landad.

Image

Bra väder = dåligt väder

Det är lustigt hur annorlunda man kan bli när man väl sätter på sig fiskehatten. Jag har gått hemma och njutit av den tidiga våren och det härligt varma och soliga vädret i ett flera veckor nu. Men så fort jag drar på mig vadarna och greppar mitt spö så förbannar jag solen och bristen på vind så det står härliga till. Soligt och vindstilla är det sämsta möjliga för gäddfisket i mitt hemmavatten, lägg sedan på ett oerhört lågt vattenstånd så blir det hela om möjligt ännu sämre. Vid den här tiden på året, i mitten av april, brukar lekvikarna börja fyllas av gäddor och mina säkra fiskeplatser ger ALLTID bra med gädda med riktigt bra medelvikt, men nu är de tommare än ett bankkonto dagen före löning.

Redan den tjugonde mars var jag tillsammans med Ronny och hade ett bra fiske efter skärgårdskrokodilerna på dessa vanligtvis så heta fiskeplatser. Men de senaste veckorna har fisket varit allt annat än bra, och förutom någon enstaka förvirrad liten gäddstackare så har det varit helt dött på gäddfronten. Så en knapp månad sedan mitt och Ronnys fina fiske så är förhållande alltså sämsta möjliga och jag suckar en djup suck där jag står vid bryggan och ser ut över den nästan spegelblanka fjärden.

Det går dock inte att stå där och bekymra sig över detta just nu, humöret är trots allt på topp som vanligt när Elmerfishing samlas efter en lång tids frånvaro från varandra, och medan vi sakta fyller större delen av den långa bryggan med vår packning så fylls luften av skratt och glädje över att få återse varandra igen. Björn och Ronny ligger på bryggan och skålar med varsitt glas rödvin som de på något mirakulöst sätt lyckats fiska upp ur någon packning, Roger står brevid mig och ser roat på hur Anders och Kalle släpar ner den abnormt stora lådan innehållande ett 12 mans militärtält som Anders lyckats låna med sig för denna resa. Att lyckats frakta över all denna packning dom 200 meterna med båt till vår tältplats med mindre än 4 vändor med båten verkar omöjligt.

Men efter att ha åkt tre vändor med båten så är vi då äntligen på plats och då den traditionella whiskeyn korkas upp och vi skålar varandra välkomna till årets första elmerresa känner jag den välbekanta värmen av kamratskap blandas med förväntningarna över att få vara ute och fiska från morgon till kväll i fyra dagar.

Som befarat

Under avnjutandet av Björns sedvanliga renskavsgryta får vi syn på en oväntad besökare uppe på berget ovanför lägret. En stor och vacker räv sitter stilla och ser nästan filosofisk ut när han nyfiket ser ner på skådespelet under honom. Dock så visar sig uppståndelsen från oss när vi väl får syn på honom vara lite för mycket och han försvinner snabbt iväg in i snåren igen. Uppspelta av denna snabba närkontakt med naturen så lastar vi ner oss i båten och styr mot vårat första fiskepass. Trots det förmodade dåliga fisket på grunt vatten så startar vi vid den ön som alltid är överlägset bäst under vårfisket. De två lagunerna ger möjlighet att fiska av de grunda partierna och fiska sig utåt mot branterna för att söka fisken på olika djup. Den inre lagunen som vanligtvis är bäst ger oss dock vissa problem som man annars inte brukar få förens till sommaren. Det låga vattenståndet gör nämligen att väldigt mycket bottenväxtlighet nu växer hela vägen upp till ytan, och även ligger på ytan på vissa ställen. Det begränsar vårat fiske en del i just den lagunen. Men hade det funnits fisk där så är jag säker på att vi fått något ändå, som det nu blir så ser eller känner vi inte ett liv i någon av lagunerna. Anders vandrar ut från den inre lagunen och fiskar av baksidan av ön bortåt medan jag gör detsamma från den yttre lagunen, men bägge kammar noll.

För mig är detta mer bekymrande än för de andra, det är ändå jag som är arrangör av resan och vill därför så gärna ge mina kamrater ett så bra fiske som möjligt. Men vid återsamlingen vid båten är det ännu ingen som misströstar, utan vi njuter istället av det underbart sköna vädret och känslan av att få vara i den otroligt vackra ytterskärgården.

Image

Det har hunnit bli sen eftermiddag när vi packar ner oss i båten igen och åker dom 200 meterna bort till Soviken. Viken är en lång och bred vik som slutar i två sektioner med vass en som ligger ca 30 meter från land och en precis vid land. Mellan dessa sektioner är det mer sporadiskt med vass som sticker upp ett par decimeter ovanför ytan bara. Längs vikens östra sida är det växelvis lite vass, små öar och stenar. Längs den sidan är det också vanligt med havsöring på vårarna. Roger skrämmer upp ett par gäddor ur vassen närmast oss och han, Björn och jag börjar fiska av vassen längst in i viken medan Anders, Kalle och Ronny börjar fiska sig utåt längs den vänstra sidan. Efter bara fem minuter ser jag på håll hur Anders spö böjer sig och han hojtar och hoppas omkring på stranden som om han fått fnatt. När fisken väl är landad far han omkring ännu värre för att leta fram sin kamera innan han till sist låter fisken (som jag fortfarande inte har identifierat) gå tillbaka igen.

Jag tar mig upp ur vattnet för att gå bort till honom och stilla min nyfikenhet. Det visar sig att det var en mindre gädda på ca 2 kilo som orsakat uppståndelsen, med tanke på hur han for omkring och hojtade så trodde vi att fått något betydligt mer upphetsande. Men ibland så kan även den minsta fisk ge glädje särskilt när förväntansnivån är låg som denna dag.

Jag och Anders fiskar oss runt den halvön som bildar Sovikens vänstra sida men förutom att njuta av ett underbart vackert klipplandskap med insprängda mindre vikar fyllda med tång så finns inte mycket som glädjer. Väl tillbaka på båtplatsen så har Björn fiskat av hela den yttre vassen utan resultat och alla andra har också gått tomhänta. Så med detta bestämmer vi oss för att åka tillbaka till lägret och laga middag och sen ta nya tag nästföljande dag.

Samling runt elden med oväntad gäst

När vi glidit ur kalla vadare och fuktiga underställ som kyler oss i den kalla skymningen och satt oss runt elden för att sammanfatta dagen så finns trots den magra fångsten inga sura miner. Den enda som är förtvivlad är jag själv, men av helt andra anledningar. Det visar sig nämligen att jag lyckats glömma all min mat hemma, hur mycket jag än vänder ut och in på min packning så hittar jag inte minsta matsmula och under glirringar och skratt så konstaterar jag att jag måste tigga mat av alla andra. Som tur är så har alla sin vana trogen alldeles för mycket mat med sig och det blir inget problem att bli mätt resten av helgen.

Vi sitter länge runt elden och försöker ta igen all den tid som förlorats under de sista månader när vi varit skiljda åt. Den svarta vårnatten fylls av våra glada skratt, sprakandet från elden, och svaga klinkande från flaskor som skålas mot varandra. Mitt i den värsta uppståndelsen så reagerar Kalle över konstiga ljud från sin matkasse som står strax bakom honom precis utom räckhåll från eldens svaga ljus. Han ber oss lysa med ficklamporna bakom oss och bara några meter från oss står vår vän räven igen. Han hade djärvt gått runt oss i mörkret och vågat sig så pass nära så att han kunde nosa i Kalles matkasse bara en meter bakom där han satt, vilken fräck rackare! Räven skulle fortsätta att besöka oss under hela helgen och varje gång han visade sig så slängde vi till honom en matbit eller två vilken han förnöjt snappade åt sig och sprang tillbaka till grytet med.

Image

Långt in på natten kryper vi till sist ner i våra sovsäckar för att få några timmars välkomnande sömn. Natten är kylig och vi får ingen värme från fotogenkaminen som endast har lyckats fylla tältet med rök och stängs omedelbart av för att inte riskera att vi skall vakna i ett eldhav mitt i natten. Anders går så långt så att han till och med vägrar att sova i röken och rullar istället ut sin sovsäck direkt under den stjärnklara kyliga skärgårdsnatten.

Dag två - jakt igen

En bit in på fredagens förmiddag börjar vi så sakteliga vakna till liv igen. Vi hade med flit inte ställt någon klocka på ringning denna första morgon, och klockan hinner bli efter tio innan alla är uppe. Anders ångrar djupt sitt misstag att sova utomhus, kylan har skurit som en sabel genom både sovsäck och liggunderlag och han sätter sig genomfrusen runt elden där vi lagar värmande kaffe och te för att ge kroppen den värmen som krävs för att få även själen att vakna till liv igen.

Den värmande frukosten börjar sakta sprida värme inifrån medan solen värmer utifrån och snart så känner vi oss allihopa redo för att ge oss ut och fiske igen. Roger som sedan tidigare vetat om att han endast kunde vara med fram till eftermiddagen denna dag plockar ihop sina grejer för att kunna fiska med oss så länge som möjligt och snart sitter vi i båten igen. Vi beslutar att börja även denna dag där vi började igår, även om vädret är som det är och fisket är trögt så är detta den genomsnittligt bästa platsen jag vet och vi känner alla att vi måste ge platsen en chans även idag. Roger och jag tar plats i yttre lagunen och den spegelblanka ytan kombinerat med det kalla vattnet gör att vi ser botten en bra bit ut trots att det djupnar på ganska bra efter 15-20 meter. Vi vadar bägge två ut en bra bit i vattnet för att ta plats på varsin sten och kan på det sättet både kasta ut över det lite djupare vattnet och mot det grundare vattnet närmare land. Efter bara några kast så ser jag hur Roger stelnar till när han hämtar hem flugan. Jag har en efter säger han tyst för att inte skrämma bort den. Den lite mindre gäddan följer med i sakta mak nästan hela vägen till hans fötter där den blir stående ett tag innan den sakta vänder och simmar bort från honom åt mitt håll. Både jag och Roger kastar frenetiskt på den så välkomna fisken men den verkar vara allt annat än huggvillig och den visar sig inte mer och än mindre hugger den.

När jag till slut ger upp mitt kastande mot den fläck där jag tror att gäddan simmat så vänder jag mig för att kasta utåt istället. Då ser jag att bara två meter framför mig nere på botten mellan två tångruskor står en gädda på ca 3 kilo och solar sig. Min erfarenhet av dessa soldyrkande gäddor är att de i princip är helt ovilliga att hugga på vad man än drar framför nosen på den, men i denna brist på fisk som råder så lägger jag de närmaste minuterna på att ändå försöka. Gäddan rör inte en fena hur nära jag än drar flugan. Till slut så lyckas jag faktiskt pricka nosen på den när jag drar hem flugan, då blir det fart på henne, men tyvärr fel sorts fart, hon vänder helt om och simmar snabbt ut mot djupare vatten istället.

När vi återigen samlas vid båten så är vi lika tomhänta som vid samma samling dagen innan, Anders har lessnat och paddlat bort med sin flytring till Soviken redan så jag kör bort oss andra till Soviken där Anders placerat sig vid den stora grynnan vid inloppet på vikens västra sida. Vi stannar till hos honom och hör honom upphetsat berätta att han pratat med en havsöringsfiskare i båt som under morgonen haft flera kontakter med stor havsöring och det riktigt lyser i ögonen på Anders när han intar sin karakteristiska framåtböjda stil i flytringen och systematiskt fiskar av centimeter för centimeter, han uppvisar helt klart klara symptom på Havsöringsfeber. Jag och Roger släpper av de andra längst in i Soviken och åker sedan för att lämna av Roger på bryggan för sin hemfärd. Vi tar ett snabbt farväl vid bryggan och båda beklagar att han inte kunnat vara med på hela resan, men detta var ändå bättre än att han inte kunnat vara med alls.

Huggperiod vid vassjakt

När jag svänger tillbaka in i Soviken så ligger både Ronny och Anders i flytring långt in i viken, och medan jag svänger ner mot den lilla ön längst in på västra sidan så tar sig Ronny i land där han med, och med ett leende på läpparna berättar han att han precis dragit en gädda från flytringen precis vid vasskanten. Snart så är vi allihopa samlade på ön förutom Anders som lider av svår havsöringsfeber och fortsätter att outtröttligt fiska av den stora viken. Något stärkta av att Ronny har fått fisk glider först jag och Kalle och sedan Björn ner i vattnet för att försöka fiska av vassen. Kalle tar och börjar precis i utsidan av den yttersta vassen medan jag tar och knyter på en vasskyddad fluga och ger mig på att försöka fiska nästan mitt i den korta vassen och Björn börjar vandra inåt. Det tar bara ett par kast innan Kalles spö böjer sig och några ljudliga plask från en frustrerad gädda ekar mellan klipporna. Samtidigt så har både jag och Björn nästan trampat på flera gäddor på vår sakta vadning genom vassen. Helt plötsligt har vi under en kort tid kontakt med mer fisk än vad vi sett på hela resan så här långt.

Jag står med den långa höga vassen som Kalle fiskar av utsidan av bakom mig och kastar metodiskt av den inre kortare delen. Vasskyddet som är av s k "bend back design" fungerar alldeles utmärkt, och flugan glider lätt genom vassen utan att kroka i. Första hugget kommer endast som virvel några meter bakom där min fluglina skär vattenytan, som vanligt när man inte haft jugg på en lång tid så gör jag ett allt för snabbt mothugg och finner inget motstånd i flugan. Hjärtslagen ökar och plötsligt känns munnen som en öken, tunnelseendet ökar och jag vågar knappt andas. Några meter ytterligare hämtas hem av fluglinan när hon hugger igen, den här gången både ser jag virveln och känner den dova smällen i flugan, snabbt mothugg igen, men inte heller nu blir det fast fisk. Flugan är nu nästan vid mina fötter och jag lyfter linan från de korta vasstråna för att snabbt lägga ut flugan igen ett par meter bakom det senaste hugget.

Min arm blir ett med spöt när jag lägger flugan mitt i vassen precis där jag ämnat landa den. Nu är det bara jag och gäddan som existerar och jag håller andan och hukar mig omedvetet när jag börjar dra hem flugan igen. Den glider fint mellan vasstråna, den vasskyddade kroken fungerar utmärkt. Ett drag, två drag, tre drag med fluglinan... jag börjar precis tro att jag missat henne när hugget kommer våldsamt. Det formligen smäller i spöet och fluglinan förflyttar sig åt höger när gäddan gör sitt anfall från den lite tätare vassen på vänster sida. Mothugget kommer automatiskt från mina armar utan att jag hinner tänka, riktigt hårt den här gången, och hon svarar där ute med långa djupa knyck som böjer spöet i en fin båge. Äntligen fast fisk! Drillningen blir odramatisk, hon är inte så stor som hon ville ge sken av med sitt våldsamma hugg, men äntligen är min första gädda på årets Elmerresa till Torö landad.

Värmen av glädjen sprider sig sakta genom kroppen när jag har gäddan i ett fast grepp. Högst tre kilo väger hon, men är i mycket vackert skick och den tjocka buken vittnar om att det inte bara är rom som bidrar till trindheten. Då vi beslutat att vi skall äta fisk i alla fall en gång på resan så avlivar jag henne med ett snabbt slag över nacken med prästen, och mycket riktigt så visar maginnehållet att hon varit riktigt på hugget. Två mindre näbbgäddor och något som jag identifierar som en strömming finns i magen på henne.

Vi får nu en mycket välkommen men kort och intensiv huggperiod mitt i vassen, Kalle landar tre till och Ronny landar ytterligare en från flytringen och vi har allihopa kontakt med mycket mer fisk utan att lyckas landa dom. Kalle skrämmer upp en gädda som ser ut att vara riktigt fin, fem kilo plus, jag lägger snabbt ett kast mot den fläck som Kalle pekar att hon simmat mot, och nästan direkt kommer hugget. Det fortplantar sig hela vägen i spöt och jag känner direkt att detta är en finare fisk, hon piskar argsint med stjärten mot ytan men jag håller henne hårt, för hårt visar det sig när linan slackar och hon försvunnit iväg någonstans bland vassens labyrinter.

Image

Till slut sitter vi återigen samlade på berget ovanför vassen och konstaterar nöjt att vi till slut hittat lite fisk som ville attackera våra flugor och efter att ha suttit och njutit av solen en stund beger vi oss tillbaka till lägret för middag och sedan kvällfiske.

Kvällsfiske och havsöringsfrustration

Björn skämmer återigen bort oss med en underbar middag bestående av panerade gäddfiléer, potatismos, rårivna morötter och lingonsylt. När väl maten är slukad och kaffet intaget så bestämmer vi oss för att prova på kvällsfiske på den ön som har lägret på, och efter att ha korsat ön till den västra sidan möts vi av en underbar solnedgång och ett nästan spegelblankt hav så långt ögat kan nå. Ronny blir kvar i lägret och paddlar ut med flytringen för att försöka utöka sin fångst från denna. Vi andra fiskar oss i maklig takt ner mot norra ändan av ön, njutandes av det fantastiska skådespelet när solen sakta börjar sänka sig ner mot havslinjen borta i horisonten.

Inne i den lilla så vanligtvis framgångsrika viken på nordspetsen har först Kalle en gädda efter och både Björn och han står och kastar på en gädda som varit uppe och visat sig med högljudda plast längre in i viken. Anders som fortsatt att oförtröttligt jaga havsöring springer i förväg och fiskar av den östra sidan bort mot lägret. Kalle följer snart efter medan jag och Björn blir kvar på nordspetsen ett tag till innan vi inser att mörkret snart hotar att infalla och börjar vandra längst den östra sidan tillbaka till lägret.

När vi kommer runt hörnet in i den lagun som vi har lägret placerad ovanför ser vi hur Anders står inne i lagunen och oförtröttligt fortsätter att jaga havsöring. Ingen som jag känner har sånt tålamod och sån beslutsamhet när han fiskar. När han väl har bestämt sig så står han där och lägger sina fruktansvärt precisa och långa kast gång på gång under sammanbiten tystnad tills han lyckats. Även denna gång betalar hans slit och beslutsamhet igen sig. För precis när vi kommer runt hörnet och ser honom så höjer han spöt i ett blixtsnabbt mothugg och långt ute i lagunen ser hur en stor silverblank havsöring hoppar rakt upp ur vattnet. Anders tystnad och lugn byts nu ut mot nervöst skrikande och hoppande på stranden medan han försöker få bukt med den hoppglada havsöringen lång där ute. Kampen varar högst 30 sekunder, sen så hörs ett skrik av frustration eka mellan klipporna när den silverblanka fisken lyckats slita sig från kroken. Det är inte utan att man tycker väldigt synd om Anders som jagat havsöring hela dagen och när han väl i skymningen lyckas få på en fin fisk tappar den. Men sånt är fisket, visa får man upp andra tappar man. Trots att både jag, Anders och Björn fortsätter att fiska av lagunen så blir det ingen mer fiskkänning denna kväll, och när Anders till slut kommer upp till elden som sista man upp ur vattnet är det en besvikelsens man som suckandes slår sig ner vid elden hos oss andra.

Dag tre

Det fina vädret fortsätter och det dåliga fisket likaså. Men trots detta så känner vi oss ändå lite nöjda med gårdagen då vi hade kontakt med mycket gädda och även havsöring, Men fortfarande är vi långt från förra årets resultat då vi landade 24 gäddor på två dagars fiske, men vi har successivt sänkt kraven under dessa dagar och den lilla huggperioden vi hade igår kändes riktigt kul trots att det är långt från förra årets fantastiska huggsexor.

 Vi står fast vid vår rutin att börja fiska av vår favorit-ö som återigen vi får lämna tomhänta. Men vi lägger vårat sista långa fiskepass inne i vassen i Soviken igen. Denna gång har både Kalle och Björn också flugor med vassskydd för att ännu bättre komma åt gäddorna som står inne i vassen och trycker. Kalle går direkt upp på berget ovanför vassen och kastar helt sonika sin fluga rakt in i vassen. På vår placering där ovanför vattnet ser vi flugan så klart och tydligt där den går några decimeters under ytan och kryssar mellan vasstråna. Vi ser också hur tydligt som helst hur en gädda helt plötsligt skjuter fram ur vassen och hugger mot Kalles fluga.

Mothugget kommer direkt men gäddan har inte blivit krokad. Under ett svagt mumlande kastar Kalle ut flugan igen mot samma plats för att se om gäddan hugger igen, utgången blir precis densamma gäddan hugger igen, Kalle gör mothugg och blir stående med slak lina medan gäddan försvinner in i vassen igen. "Men vad f......" utbrister Kalle och gör ett tredje kast på samma ställe, kan han verkligen ha sån tur så att gäddan hugger en tredje gång? Ja visst gör den det, och vi börjar lära oss utgången av detta nu när han återigen inte lyckas kroka fisken. Han mumlar inte längre utan hojtar och svär högljutt, och gäddan börjar nog bli lite undrande när samma bete simmar förbi henne för fjärde gången på exakt samma ställe, men hon bestämmer sig för att testa en sista gång, men något står inte rätt till med Kalles fluga och när han för fjärde gången inte lyckas kroka gäddan skriker han rakt ut.

Tyvärr så visar det sig vara sista chansen på gäddan som nu har bestämt sig att det är något skumt med detta och beslutar att inte visa sig något mer. Kalles fluga med "bend back" visar sig innehålla för mycket material. Eftersom krokspetsen ligger inbäddat i materialet på denna typ av fluga så får man vara lite sparsam, men Kalle verkar ha använt för mycket fibrer från dammvippan på flugan. Så under mumlande och svärande klipper han ner flugan och ger sig sen ner i vattnet på jakt i vassen igen.

Dock visar sig fisken vara betydligt mindre benägen att hugga idag, och även om vi skrämmer upp en hel del gädda ur vassen så verkar det vara mycket svårare att få dom att hugga. Närmast blir Björn som utanför den yttersta vassen får två hugg på raken men lyckas inte kroka någon av dom.

När vi väl är tillbaka i lägret och krupit ner i våra sovsäckar så har jag trots det dåliga fisket svårt att vara speciellt besviken. Vi har fått vara ute i tre dagar på mitt eget smultronställe i världen och njutit av ett fantastiskt vårväder i ytterskärgården. Innan jag somnar så är min sista tanke att jag trots allt hellre haft regn och bra fiske i tre dagar än solsken och dåligt fiske, men man kan inte alltid få som man vill... och om ett par veckor så skall det nog ha vänt....

Copyright © 2017 elmerfishing.com. All Rights Reserved.
Joomla! is Free Software released under the GNU General Public License.
JoomSpirit