Fishing Trips

Kaitumälven - Juli 2002

Expedition Kaitum 2002

Text: Björn Arkenfall

Jag ska försöka berätta om hur det var när fiskeklubben Elmer åkte till Kaitumälven. Det känns lite splittrat att skriva om den resan, då den blev så speciell på många sätt. Det blev den absolut bästa resan för Elmer hittills, men också en mardrömsresa på samma gång.

Det började runt februari år 2002 med att Roger och Uffe pratade lite löst om att åka till Kaitumälven. Jag ryckte väl lite på axlarna som jag brukar göra och muttrade något om att det blir säkert ändå inte av. Kaitum kändes långt bort. Ett av Europas bästa harrfiskeplatser långt uppe vid Kiruna. Det var ju dit ”proffsen” åkte, skulle vi verkligen kunna avsätta tid, planering och pengar för att ta oss dit? Men efter ett par veckor började jag förstå att Roger och Uffe menade allvar och anslöt mig som intresserad av att hänga på. När man väl fått smälta det hela började sen pulsen stiga i tanken på att verkligen få åka dit. Vi skulle åka till Kaitum! Så högt upp i landet hade jag aldrig varit förut. Vilket äventyr detta skulle bli!

På väg!

Det var tidigt en måndagsmorgon den 8 juli. Jag sprang omkring oroligt i lägenheten i Göteborg. Försökte få ihop de sista sakerna, pressa ner allt man behövde ha med sig i 65+ ryggsäcken. Inte packa för tungt, samtidigt som man inte heller fick glömma några saker. Jag oroade mig för om packningen överhuvudtaget skulle få plats i en taxi till flygplatsen. Kanske ännu värre hur det skulle gå med övervikten på flyget och hanteringen av bagaget på flygplatsen. Skulle håven, spön, sovsäck, tält och sådant som sitter utanpå ryggsäcken lossna under bagagehanteringen? Skulle vi få med allt eller skulle man behöva plocka bort saker vid incheckningen på grund av övervikten?

En snabb taxi från Linnéstaden i Göteborg till Landvetter och vips satt jag i ett flyg på väg mot Arlanda, där Roger och Uffe väntade. Incheckningen gick alldeles utmärkt. Ingen övervikt behövde betalas eller någonting sådant. Det enda som incheckningen undrade över var om jag hade T-Röd med mig, vilket man tydligen inte fick ha ombord. Som tur var hade jag inte någon med mig just denna gång. Det hade varit mindre bra att behöva packa upp ryggsäcken i kön till incheckningen. Då jag visste att Roger och Uffe skulle ha med sig T-Röd, ringde jag direkt och förvarnade dom. Dom kunde sen i lugn och ro ta bort allt innan deras incheckning vid Arlanda. Vi skulle få ordna mera när vi landade i Kiruna istället.

Jag satte mig på min plats i flygplanet i full fiskemundering bland de övriga, mera affärsklädda, resenärerna. Normalt sett kan jag vara lite kräsen när det gäller maten, och särskilt då när det gäller mat på flyget. Men nu var man på väg ut i vildmarken utan möjlighet till så många alternativ när det gäller just maten den närmsta veckan. Även om vi hade ett välfyllt förråd med mat med oss på resan, så kunde jag inte med att lämna någon mat på flyget. Jag fullkomligt proppade i mig allt som gick av maten på flyget.

På Arlanda träffade jag Roger och Uffe. Hade svårt att sluta skratta när jag såg att dom nästan hade helt likadana kläder på sig. Dom hade tydligen köpt likadana Vision-jackor som dom nu hade på sig. Deras byxor såg på håll också ut att vara av samma märke. Det var faktiskt en rätt komisk syn när jag anlände till Arlanda och såg ”fiskebröderna” på väg till vildmarken med nyinköpta märkeskläder.

Humöret var på topp på flyget mellan Arlanda och Kiruna. Jag tror inte någon på planet kunde undgå att lägga märke till vart vi skulle. Vi drack ett par snabba öl på flyget innan vi landade och smugglade ner de små vinflaskorna i fickorna för att ha med till första måltiden vid lägret. Allt var just nu väldigt bra. Det enda som vi bekymrade oss lite för nu var bagaget. Skulle någon packning ha försvunnit när vi kom fram till Kiruna eller gått sönder, så skulle det innebära ett totalt stopp för resan. Vi stod och väntade ganska länge innan allt hade kommit fram på bandet på flygplatsen i Kiruna. Men till slut kunde vi räkna ihop allting och vi pustade ut. Tre ryggsäckar, sex flugspön och lite annat krafs. Allt var på plats!

När vi kom ut från flygplatsen stod Andreas Mikko och väntade med en liten minibuss. Andreas är en cool och trevlig kille från Kirunaflyg som tog hand om oss och skötte transporterna till och från vildmarken. I bussen på väg till Kirunaflygs flygplats åkte vi tillsammans med en annan fiskare, en riktig veteran. Han hade varit här uppe tolv år i rad berättade han i bussen. Nu skulle han upp mot Råsto och sen vidare mot Norge. Han stannade till vid en stor Konsum butik och handlade flera kassar med mat innan han stack iväg i helikoptern.

- Vandring och torrmat har jag slutat med för flera år sen. Det ska vara en njutning att vara på fjället, sa han innan han stack iväg med helikoptern på väg mot vildmarken. Kvar stod vi med alldeles för tunga ryggsäckar fulla med torrmat och väntade.

Image

Image

Timmarna gick och vi väntade på att få komma iväg. Allting verkade gå i ”norrlandstempo” här uppe. Vi läste på kartorna, drack norrlandsguld och fördrev tiden med stenfotboll på grusplanen utanför. Vädret var kanonbra. Blå himmel, solsken och faktiskt ganska varmt. Vid femtiden på eftermiddagen var det sen äntligen dags! Vi lastade den lilla röda helikoptern och tog plats. Det var bara fyra sittplatser i helikoptern, men vi och packningen fick plats utan större problem. Så lyfte vi äntligen. Det kändes lite nervöst, men samtidigt underbart spännande. Ingen av oss hade heller åkt helikopter förut. Nu var vi verkligen på väg ut till något som för oss var helt okänt. Från luften fick vi en bild av vad som väntade när vi åkte över fjälltopparna. Efter en stund såg vi Kaitumälven som ringlade fram genom fjällskogen.

Helikoptern landade vid ett litet myrområde vid en plats vid älven som heter Guhkaksavu och på bara ett par minuter hade vi lossat packningen, stämt av upphämtningsplats, tidpunkt och så drog helikoptern iväg. Tystnad. Nu var vi tre ensamma på fjället långt bort från närmsta väg. Om exakt en vecka ska vi bli hämtade vid Liettiksavu som ligger ungefär en mil nedströms. Fram till dess har vi ingen som helst kontakt med omvärlden.

Första kastet

Ganska mycket mygg attackerade oss i början vid myrmarken där vi landade, så vi gick med raska steg mot älven för att leta upp en bra lägerplats. Vid en forsnacke en bit bort slog vi upp våra tält några meter från älven. Vid lägerplatsen hittade vi ett övergivet grusskydd från ett par Loop-vadare som vi plockade upp. Eftersom både Roger och jag har Loop-vadare, så tänkte vi att det kanske kan vara bra att spara den istället för att ligga här i naturen och skräpa.

När de båda tälten väl var uppe så riggade vi direkt upp våra fiskesaker och gick gemensamt ut i älven för att försöka fånga någon harr precis utanför lägret. Jag knöt på en klassisk Red-tag och kastade ut. Flugan hann inte åka så många meter innan jag fick napp. I första kastet dessutom! Alla fick fisk omgående och vi stod i solen och bara njöt.

Image

När den första fiskeabstinensen lagt sig för den här gången, gick vi upp mot lägret och lagade den obligatoriska renskavsgrytan som vi alltid har som första måltid när vi är ute. Lite längre bort efter älven kunde vi se det mäktiga Kebnekaisemassivet som med sitt snötäcke glänste i solen. Till renskaven njöt vi av rödvinet som vi smugglade med från flyget. Allt var just nu otroligt bra!

Senare efter maten fortsatte vi att fiska intill lägret, men vi fick mest bara småfisk. På kvällen gick Roger och Uffe lite uppströms och kom tillbaka på natten med två fina harrar på runt 0,8 kg. Med lite folie, kryddor och torkad frukt så lade jag in fiskarna i elden och det blev riktigt god nattamat. Nu var det midnattssol och solen gick aldrig nedanför horisonten. Vi hade som en kul grej tagit av oss klockorna och det dröjde inte längre förens vi tappade kontrollen över vilken tid på dygnet det var, men vad gjorde det?

Image

”Red-tag öring”

Ur led är tiden. Vi fiskar i lugnt tempo och jag undrar över var all harr har tagit vägen någonstans. Älven har högt vattenstånd och jag får i princip bara öring när jag fiskar. Någon enstaka harr får jag förstås, men oftast är det öring på runt 30–35 cm som sväljer flugorna. Harren verkar ha en förmåga att försvinna när det blir mycket vatten.

Jag vandrar ner till en forsnacke och sätter på en Red-tag, en riktig klassisk harrfluga, för att verkligen försöka få just harr. Och flugan fungerar utmärkt! Hela tiden är det fisk som sväljer flugan, men inte är det harr inte. Varje gång är det öring! Roger och Uffe får bra med harr strax under 40 cm. Men jag får nästan bara öring. Det är konstigt hur det kan vara ibland, jag är och förblir nog en öringfiskare. Men trots all öring lyckades jag landa en harr på 45 cm senare under dagen på just en Red-tag. Det var underbart kul. Nytt rekord för mig när det gäller harr. På bara en dag har alla nu fått nytt personbästa i harr. Det var väl i ju för sig väntat när man åker till Kaitumälven.

Det är faktiskt väldigt lite mygg i farten. Visst finns det mygg och man måste naturligtvis ha myggmedel. Man går inte heller gärna i kortärmat, men vi hade väntat oss att det skulle vara betydligt värre. Det stör liksom inte när man fiskar.

En underbar känsla på den här resan kontra andra resor vi gjort, var att man inte kände någon press över att behöva fiska hela tiden. Eftersom resan var så lång och vi hann fiska så mycket, kunde man ta sig tid till att prata med varandra och göra annat ibland. En höjdpunkt tycker jag var när vi satte oss i tältet, småpratade, drack kaffe och band flugor ihop. Sådant som vi inte tagit oss tid till på andra kortare resor.

Image

På tisdagskvällen gick vi högre uppströms för att prova där Roger och Uffe hade haft bra fiske dagen innan och vi märkte ganska direkt att medelstorleken på fisken var större här.

När onsdagens morgon kom började vi packa ihop lägret. Det var dags för oss att vandra vidare nedströms till Liettiksavu. Tyvärr hade vi lite för mycket saker med oss, så det var lite svårt att få ner allt i ryggsäckarna nu när vi skulle vandra. Vi flög ju med helikopter ut och då behövde vi inte tänka så extremt noga på det. Jag trodde nog att vi skulle ha hunnit äta upp en del mat och gjort plats i ryggsäcken på så sätt, men det var svårt nu. Till slut gick dock allt ner och vandringen började i sakta mak med en ryggsäck 30+ kg på ryggen. Så fort vi kommit in en bit i skogen började jag ångra att jag nämnt det där med att det inte var så mycket mygg. För jäklar vad mygg det var nu överallt! Vandringen gick genom skog och en hel del sankmark vilket naturligtvis gjorde att myggen trivdes bra. Ett bra tips här var att ta på sig heltäckande kläder och dra snusnäsduken över munnen samtidigt som man hade huvan på jackan nerfälld över ansiktet. Det optimala var att endast ha en liten glugg öppen för ögonen. Då gick det hyfsat.

Image

Till slut kom vi i alla fall fram till Liettiksavu efter vandring strax under en mil. Det var kämpigt med så mycket packning och axlarna värkte nu rejält. Ganska snart hittade vi en bra plats för vårt läger. Här nere vid Liettiksavu bildar älven en liten sjö och vi satte upp vårt läger i slutet av sjön, nära älvmynningen där fisket borde vara som bäst. På kvällen gick vi ner och provade fisket vid mynningen och resultatet var hyfsat. Lite sämre av vad vi hade förväntat oss, men inte heller dåligt. Den höga vattennivån har helt klart en negativ effekt på harren. Vi fick hela tiden fisk i Kaitumälven, men storleken var mindre än vi hade hoppats på innan vi åkte. Det flesta harrar låg runt 30 cm, kanske 35 cm. Vi hade hoppats att snittstorleken skulle ligga högre än så. Men det hade varit mycket regn senaste tiden så vattennivån i älven var hög. Detta bidrog troligen till det ”dåliga” fisket vi upplevde. Tyvärr var det inte så mycket att göra åt det utan vi fiskade på. Det var ju underbart ändå. Få vara i fjällen mitt i ingenstans, ha utsikt över Kebnekaise och fiska harr. Ibland fick vi till och med trippelhugg, dvs. alla tre stod i älven bredvid varandra och drillade fisk samtidigt! Det var en rätt kul upplevelse som vi inte varit med om förr.  

Image

Monsterfisk och dubbelhugg

Torsdagen var en händelserik dag, men den viktigaste händelsen var nog då Roger vandrade nerströms en bra bit. Strömnacken vid Liettiksavu fortsätter nedåt och drygt en kilometer nedströms vårt läger bildas ett ganska stort sel precis efter en djupare strömfåra. Roger placerade ut en Europa 12 med vinge av kork där i strömmen. Den flöt väldigt bra och såg mycket lockande ut, för ett riktigt monsterhugg kom precis när flugan började närma sig strömkanten. Fisken satte av rakt nedströms bort in mot selet och vägrade stanna. På bara några sekunder var hela fluglinan ute och även backinglinan åkte ut en del. Roger började nu oroligt inse att snart skulle backinglinan vara helt slut. Hur sitter knuten där? Slarvades det när knuten gjordes eller håller den? Kommer fisken vända innan eller är det slut nu? Roger beslutade sig för att chansa och började försiktigt att spänna emot lite i hopp om att vända fisken innan all backing var slut. Men då, tafsen gick av och monsterfisken var borta! Det var en exalterad Roger som berättade när han kom tillbaka till lägret senare på kvällen. Exalterad, men också besviken. Fisken var troligen en öring modell större. Uffe och jag fiskade mest vid lägret. Uffe provade lite med nymf och torrfluga samtidigt på samma tafs. Det resulterade ibland i två hugg samtidigt på samma spö. Det såg rätt komiskt ut när fiskarna drog åt varsitt håll.

Image

När det sen var dags för mat så försökte vi oss på med något som nog får klassas som lite udda när man är ute på fjället, nämligen pizza. Min plan som Elmers kock var att först göra i ordning vanlig pizzadeg. Det har vi numera god rutin på då vi normalt brukar ha nybakade scones och te på menyn någon dag när vi är ute. Så degen vållade inga större bekymmer. Sen lade vi på lite passerade tomater samt en blandning av fyllning som hade legat i blöt ett tag eftersom maten var torkad. Så det blev en pizza med skinka, lök och champinjoner. Ja, det mesta man kan önska sig faktiskt så här ute på fjället. På toppen av pizzan strödde vi på lite baconost som Uffe hade med sig som pålägg. Det såg faktiskt riktigt bra ut. Men det var nu det började krångla till sig lite. Min idé var att grädda degen sakta över elden precis som när vi gör scones. Värmen borde ordna så att fyllningen och osten blev varm den också. Men tyvärr var elden för intensiv och degen blev nästintill förkolnad. Vi käkade upp fyllningen, som i ju för sig blev bra, men nästa gång ska vi leta upp en glödbädd och låta pizzan får ta sin tid i ”ugnen”.

Image


Första besöket i lägret

Fredag morgon. Jag vaknar som brukligt först i lägret och går sedvanligt ner till älven för ett bad. Plaskar ut i älven och börjar tvätta mig. Det är riktigt kallt, men man piggnar till bra efter ett sådant morgondopp så det är något jag försöka göra varje morgon på våra resor numera. Det hör liksom till. Precis när jag står där och tvålar in mig i älven så hör jag ett fnysande läte från min högra sida. Jag rycker till och vänder mig hastigt om. Där står en stor fullvuxen älg bara omkring 20 meter ifrån mig och stirrar på mig. Jag blev först lite rädd, men andas sen ut när jag insåg att det bara var en älg och glor istället tillbaka. Efter en kort stund av nyfikenhet fortsätter sedan älgen med att tugga i sig av buskarna som växer vid älvkanten, och jag kan i lugn och ro fortsätta med min tvättning. Jag går sen tillbaka till lägret och väcker grabbarna. Sedan går vi gemensamt ner till vattnet för att beskåda skogens och kanske fjällets konung. Älgen är inte det minsta rädd för oss utan är nog snarare nyfiken och kanske sur på att vi kommit hit och gjort intrång på hans marker.

Tertojåkka - mardrömsvandringen

Vi hade mot våra förväntningar fått tilldelat oss fiskerättigheter av Länsstyrelsen som gällde i öringvattnet Tertojåkka under tre dagar. Så som en del av vår resa hade vi planer på att vandra dit, slå läger där under några dagar och fiska på ett ställe där inte så många fiskat förut. Tertojåkka låg någon mil bort från vårt läger vid Liettiksavu och rinner till slut ut i Kaitumälven ytterligare någon mil nedströms.

Vi hade svårt att bestämma oss för om vi skulle riva ner vårt läger för att kunna övernatta längs Tertojåkka eller ej. Ingen av oss var ju speciellt sugen på att bära med sig all denna packning igen så långt. Pinan från förra vandringen satt kvar i kroppen och det var ju harrfisket som ändå lockade mest på resan. I Tertojåkka skulle det ”bara” finnas öring. Någon i gänget kläckte då den ”briljanta idén” att vi skulle låta lägret vara kvar och bara ta med oss det nödvändigaste för en kort tur på ett par dagar. Vi pratade alltså om att klä oss direkt i fiskekläderna, ta med liggunderlag, trangiakök och lite mat i form av paket med nudlar. Resten av födan skulle få bestå av feta öringar. Sova skulle vi kunna göra direkt på liggunderlagen under bar himmel. Vi måste ha varit i ett otroligt svagt ögonblick när förslaget kom upp, för detta var precis vad vi startade med att göra. Något som vi bittert skulle få ångra.

Iklädda fiskekläderna och bara några få saker med i varsin liten ryggsäck, påbörjade vi en vandring på runt 9 km mot Tertojåkka. Vi var just nu glada och fulla av entusiasm för det äventyr som stundande.

Image

Vi var på väg mot en plats som ligger ca 1,5 mil uppströms Tertojåkka från mynningen vid Kaitumälven sett. Där skulle det enligt fjällkartan finnas en bro som vi tänkte skulle utgöra ett bra riktmärke för fortsatt vandring och fiske nedströms. Tanken var ett fiska oss ner till mynningen vid Kaitumälven för att därifrån gå längs Kaitumälven hem igen till lägret. Hela turen skulle ta runt två dagar hade vi tänkt oss.

På vägen till Tertojåkka genom fjällskogen var det otroligt mycket mygg. Det kändes mera som regn än som mygg! Så fort man öppnade munnen eller andades genom näsan fick man in mygg. Ingen av oss hade någonsin upplevt detta förr och det var också något som vi gärna hade varit utan. Av denna anledning så stannade vi inte ofta alls, utan vi bara knatade på i ett rejält tempo för att komma undan myggen så mycket som möjligt. Uffe hade varit förutseende och tagit med sig ett myggnät som han satte över ansiktet för att undkomma det allra värsta av de gråa myggmolnen. Det gick otroligt fort att gå den första sträcken. På strax under en timma var vi på plats vid älven och klockan var inte mer än runt tio på morgonen. Eftersom vi var blöta av svett efter den snabba marschen, bytte vi snabbt om till nya underställ som vi hade med oss och sköljde av den värsta svetten i älven. Roger stillade suget efter blodsocker och en del av hungern med en bit kexchoklad som delades broderligt. Bron som enligt kartan skulle finnas här var dock borta. Bara brofästena på sidorna om älven fanns kvar. Det gjorde dock inte så mycket då älven här var grund och stenig vilket gjorde vadningen enkel. Vi gick direkt ut i vattnet och började fiska i den grunda strömmen. Ganska omgående fick vi öring alla tre, men det var bara småfisk runt 10-20 cm, men det var dock gott om dom. Vi fiskade oss nerströms i hopp om att det skulle komma sträckor av älven som var lite djupare, där det kanske kunde finnas lite större fisk. Det började regna en del och vi slutade fiska efter småöringarna och vandrade istället på i hopp om att finna bättre fiskesträckor samt att regnet skulle sluta. Efter att ha gått i regnet nedströms ett bra tag började vi känna oss matta så vi stannade för lite vatten och mat i form av nudlar samt varma koppen. Klockan hade då blivit runt 13 på dagen. Regnet hade istället för att avta bara ökat. Här satt vi i ösregnet och käkade nudlar. De saker vi hade med oss i ryggsäckarna började nu bli ordenligt blött och med regnet kom också kylan. Efter maten rafsade vi snabbt ihop sakerna och började fortsätta nerströms.

Efter ytterligare vandring ett par timmar började älven bli lite bredare och djupare. I en kurva på älven såg jag ett mörkt parti med lite lugnare ström. Jag tänkte att där borde det kunna stå lite större öring. Jag knöt på en Streaking Caddies och lät den glida förbi ett par gånger längs kanten. Efter bara några kast landade jag en öring på 0,5 kg. Tydligen så finns det i alla fall lite större fisk här och för stunden blev lite roligare trots det regnet. Vi stannade en stund i området och fiskade, men det blev inga flera hugg här. Regnet bara fortsatte och allt var nu rejält blött. Tack vare GoreTex jacka och vadare var man i alla fall torr på kroppen.

Image

Vi var verkligen ute i vildmarken nu. Kaitumälven kändes som ett stort turistställe jämfört med där vi nu var. Inte ett spår av någon människa fanns här. Inga stigar, inga leder, inget skräp, ingenting. Det var rätt fränt att det var så, men samtidigt ganska oroligt nu då regnet öste ner och vi började bli trötta. Vi hade inte mycket mer mat förutom öringen vi precis fått, men oavsett det så var det ingen av oss som ville äta. Regnet började ta allt mer på oss så ingen tänkte varken på mat eller vätska. I älvkanten där vi gick såg vi färska spår av björn och älg. Lite drygt 500 meter senare sprang vi på två älgar, men vi såg inte till någon björn även om spåren visade tydligt att han fanns i närheten.

Runt 18 på kvällen kom vi fram till en plats vid älven som var smalare, rejält djup och trögflytande. Vi kunde inte låta bli att prova fisket här trots regnet. Vi stannade alla tre och kastade. Det dröjde inte många minuter innan Uffe hade något på kroken som stack iväg med backinglinan nedströms! Helt plötsligt brydde sig ingen av oss om regnet längre. Jag gick fram till Uffe för att hjälpa till med håvningen och efter en stund började fisken tröttna. Det blev en otroligt fin öring på 44 cm ca 0,8 kg. Guldfärgad med massor av svarta och röda prickar!

Trots regnet och värkande kroppar blev alla naturligtvis sugna på att fortsätta fiska här en stund. En kort stund efter att Uffe fått sin öring hade jag också lyckats lura en. Jag stod och småflinade åt Uffe medan jag drillade fisken.

- Den är säkert större än din lilla smolt-öring Uffe, sa jag nöjt medan jag kämpade med drillningen. Öringen kämpade på och backingen åkte ut mer och mer, men efter en stund kunde den också håvas in och jag kunde nöjt konstatera att den var något större än Uffes. Den var ca 45 cm och vägde 0,9 kg. Tagen på en Muddler som strippades hem i ytan.

Image

Fisket fortsatte och jag fick ytterligare en öring som dock slet sig och Uffe hade också ett par påslag som an inte lyckades kroka, men det här kändes just nu rätt bra, och faktiskt ganska enkelt. Roger stod lite längre uppströms och hade inte fått någonting ännu. Jag skrattade mot honom och frågade varför inte han också ville ha fisk.

- Roger, det är ju enkelt. Kasta bara ut och strippa hem fluga så här, sa jag och kastade ut min fluga i strömmen. Jag började räkna högt medan jag strippade hem flugan.

- Ett. Två. Tre, räknade jag högt och smålog. Precis när jag räknat klart till tre drogs flugan ner i vattnet och jag började skratta högt av lycka. Jag drillade in fisken som också den var en fin öring och vägde runt 0,5 kg. Nu blev Roger rätt knäckt och efter landningen sa jag åt Roger att komma och ställa sig på exakt samma ställe där jag stod. Lite motvilligt kom han dock och ställde sig där. Jag tog bort min fluga från öringens mun och gav den till Roger.

- Här. Sätt på den, stå här och kasta rakt ut min bortre kanten av älven. Strippa sen hem flugan så får du hugg, sa jag nöjt och Roger knöt på flugan och gjorde precis som jag hade sagt. Efter en stund utan hugg tröttnade han och gick tillbaka till sitt gamla ställe igen. Då tog jag tillbaka flugan, kastade ut på samma ställe och fick hugg igen! Stackars Roger, ibland spelar det ingen roll vad man kör med för flugor eller teknik, ibland vill det sig helt enkelt inte.

Vi började sakta inse att vi har problem. Vi anade att det var minst två mil hem i vild terräng. Vi är trötta, hungriga och allt är genomblött. Axlar och fötter gör så ont att det knappt går att fortsätta, men vi inser att vi måste. Vi avbröt fisket och fortsatte vandra på nedströms. Vi gick och gick. Undrade om regnet skulle sluta någon gång. Skulle vi vara framme vid mynningen snart? Det värkte i fötterna, benen och framförallt vid axlarna efter ryggsäcken. Så fort man trodde att det inte var möjligt att det skulle kunna regna mer, så ökade hastigheten på regnet bara ytterligare! Värre regnväder än detta hade ingen av oss någonsin upplevt. Nu var alla tre genomblöta in på bara kroppen. Till och med vadarna och jackorna läckte nu in vatten, vilket borde vara omöjligt!!

Blöta och kalla gick vi nu meter för meter nedströms. Fisket hade vi lagt av med helt nu. Det fanns inte en chans att någon ville fiska mera. Det var ett tyst gäng som sakta tog sig fram längs älven.

Vi hade tidigare under dagen hamnat på fel sida om älven och nu var den bred, ström och djup. Det var helt omöjligt att vada över utan att riskera sitt liv. Nu började vi alla tre bli rejält oroliga. Skulle bron finns nere vid mynningen som på kartan eller är bron där också borta precis som den uppströms var? Hur långt är det egentligen kvar att gå till mynningen? Orkar vi med att gå hela vägen hem sen? Kan vi stanna och söka skydd någonstans?

När det var som värst och regnet bara öste ner, trodde ingen att det kunde bli värre. Men det kunde det. Framför oss på vår sida älven dök nu ett biflöde upp som rann ner i Tertojåkka. ”Biflödet” var en stor å som absolut inte gick att vada över. Den var både djup och ström. Det gick inte att vada över vare sig ån eller älven, och ån med sina tre till fyra meter i bredd gick inte heller att hoppa över eller något sådant. Vi tog upp kartan och vår GPS navigator för att se vart vi egentligen befann oss och insåg att vi inte på långa vägar hade kommit så långt som vi trodde. Vi hade bara kommit strax över halva sträckan ner till mynningen!

GPS-navigatorn fungerade dåligt på grund av allt regn. Mobiltelefonerna fungerade inte heller och även om dom hade gjort det så hade det absolut inte funnits någon täckning för att ringa efter hjälp. På kartan hade vi inte gått så långt flygvägen. Men då vi gått längs älven i alla dess kurvor utan stigar direkt i terrängen, så hade vi gått betydligt längre än vi räknat med och kroppen började nu ta stryk.

Vi funderade över vad vi hade för olika alternativ och beslöt oss för att försöka fortsätta nedströms. Men hur skulle vi ta oss över biflödet? Ett alternativ skulle vara att fortsätta uppströms biflödet i hopp om att det skulle avsmalna eller bli grundare längre upp, men ingen av oss vill gå en enda meter till i onödan.

Mitt i ån fanns en stor sten som stack upp lite ovanför ytan. Vi fick en idé om att lägga ut en stor stock mot stenen, sätta sig på stocken och glida över till stenen. Väl ute på stenen var planen att där sen flytta över stocken till andra sidan och göra samma sak där, så skulle man sen vara över på andra sidan ån. Det lät inte som en direkt jättebra plan, men just nu hade vi inte så mycket annat att komma med. I fjällskogen intill hittade vi en lämplig stock och lade ut den från ena kanten ut till stenen i mitten av ån. Jag tog av mig ryggsäcken och spöt, började väldigt försiktigt hasa mig ut till stenen. När jag kom dit bad jag Roger och Uffe att slänga över ryggsäcken samt spöt till mig så jag skulle kunna kasta över dom till andra sidan. Men när jag skulle kasta över ryggsäcken tappade jag totalt balansen på den lilla hala stenen och jag kände att kroppstyngden var på väg bakåt mot vattnet och strömmen. På någon sekund hade kroppen reagerat av sig själv och slängt sig över mot andra sidan. Jag lyckades precis klamra mig fast vid kanten och dra mig upp ur vattnet. Både Roger och Uffe kom sen över med hjälp av stocken och nu befann vi oss säkert på andra sidan biflödet. Vi fortsatta vår vandring nedströms i ösregnet.

Vi gick tystna för oss själva. Ingen sade något till varandra, vi bra gick. Alla hade ont både kroppsligt och även psykiskt. Jag gick och tänkte på min sambo och ville bara hem. Tänkte på det som vi gjort tillsammans hon och jag, allt vi inte hunnit med att göra. Och istället var jag fast här på helvetesplatsen på jorden. Så kändes det i alla fall.

Vi stannade till efter några timmar och Uffe plockade fram varsin macka med baconost som vi försökte få ner snabbt innan osten hann spolas bort av regnet. Jag trodde inte det var möjligt med så mycket regn. Älven följde vår vandring och blev bredare, djupare och mera ström. Om inte bron skulle finnas vid mynningen visst jag ärligt talat inte vad vi skulle ta oss till. Att gå tillbaka hela vägen skulle nog ingen av oss klara fysiskt. Vi hade egentligen överskridigt den gränsen redan kändes det som. Och att simma över var uteslutet. Det skulle kunna få konsekvenser som inte skulle vara så lämpligt i vårt tillstånd.

Runt klockan 22 kom vi äntligen fram till mynningen och där såg vi en bro! Alla tre kände en stor lättnad och vi gick med något lättare steg över bron till rätt sida älven igen.

Image

På rätt sida älven pustade vi ut en stund. Nu visste vi i alla fall att vi skulle komma hem till vårt läger igen. Det var visserligen ytterligare runt en mil att gå, men nu skulle vi komma hem!

Värkande ben, fötter och axlar. Kroppen var kall och blöt. Mat och vätska hade vi knappt inte fått i oss något de senaste 10-11 timmarna och kroppen hade utsatts för en otroligt tuff situation för oss. Vi trampade på hemåt i något som tidigare varit en stig. På grund av regnet liknande stigen nu mera än rejäl bäck som vi vandrade fram i. Jag var rejält svimfärdig den sista milen på grund av för lite vätska och utmattning. Det vara bara vilja som gjorde att vi alla tre runt ett på natten kom fram till vårt läger igen. Då hade vi gått i över fyra och en halv mil på ett dygn i tuff terräng. Jag drack ett glas vatten, tog av mig mina blöta kläder, slängde dom i en stor hög i förtältet och slocknade frysande i sovsäcken direkt på marken då liggunderlaget var plaskblött.

Vi sov hårt den natten och runt 10 på förmiddagen nästa dag vaknade vi. Jag var fortfarande ordenligt nere, kall och frysen. Kroppen gjorde ont överallt och jag hade inga torra kläder alls att ta på mig förutom ett par kalsonger, ett par strumpor och en t-shirt. Ingenting mera var torrt. Efter någon timma av djupa livstankar gick jag över till Roger och Uffes tält där vi satt en lång stund och pratade om det som hänt. Vi försökte prata oss i form igen och Roger fixade lite blåbärssoppa som frukost. Sen gick vi alla och lade oss igen. Jag satte på mig ett blött underställ innan jag kröp ner i sovsäcken i hopp om att det skulle torka lite av kroppsvärmen. Vi somnade in och vaknade inte förens sent på kvällen igen.

Andra besöket i lägret

På kvällen när vi vaknade satt vi gemensamt inne i det ena tältet och åt upp den nödproviant vi hade med oss. Den var tänkt som extra mat ifall något skulle hända. Det kändes som att nu var rätt tillfälle. Vi drack också lite kaffe med konjak och sakta började vi komma tillbaka till livet igen.

Just då när vi satt inne i tältet hörde vi något utifrån lägret. Några tunga snabba steg genom lägret och vi satt som förstelnade och undrade vilket typ av djur det där var. Efter ett tag hörde vi ett ljud igen, denna gången lät det dock som mindre steg. Vi kikade ut, men såg ingenting ovanligt. Alla tre steg ur tältet och började leta efter om något saknades i lägret eller om man kunde se några spår någonstans. Jag kom att tänka på våra fiskar som vi hade med oss från Tertojåkka. Jag hade hängt upp mina öringar i litet träd vid lägerelden och kom på att det kanske inte var så smart. Lukten borde ju kunna locka hit en hel del djur av olika slag. Men fiskarna satt kvar i trädet och ingenting verkade vara borta. Då hörde jag Uffe fråga om någon sett hans fiskhåv. Han var säker på att han lagt den på marken vid lägret innan han gick och la sig. Tydligen hade han också låtit sin öring vara kvar i håven och nu var både håven och fisken borta. Vi gick runt och letade i snåren omkring lägret då vi plötsligt fick syn på en räv som kommer springande förbi oss! Efter bara några minuter kommer räven tillbaka igen med en stor öring i munnen och verkar kanonlycklig! Sedan stack han iväg igen lika fort som han kom. Efter en snabb kontroll i buskagen där räven varit hittade vi Uffes håv. Den var dock ganska söndertuggad…

På kvällen gick Roger och Uffe iväg och fiskade strax utanför lägret. Jag stannade hemma vid lägret och försökte få lite kläder torra med hjälp av sovsäcken och kroppsvärmen. Jag var fortfarande inte i form än. Kroppen var helt slut och även psykiskt hade jag mått bättre. Jag somnade in igen.

Nästa morgon var det söndag och hemfärden närmade sig. Det omänskliga regnet hade nu äntligen slutat och solen tittade fram. Vi slet ut allt vi hade ur tälten för operation torkning i solen. Mobiltelefoner, handdatorer, GPS och det mesta elektroniskt hade slutat fungera helt. Vi ordnade torklinor överallt i lägret och Roger, som är vår eldansvarige på resorna, lyckades med konststycket att göra upp en eld. Jag förstår fortfarande inte hur han lyckades med tanke på att alla kvistar och stockar måste ha varit otroligt blöta. Men vi passade på och hängde upp kläder ovanför elden och snart hade även jag torra kläder igen. Nu började det kännas riktigt bra, även om man fortfarande längtade hem. Suget efter fiske började sakta komma tillbaka.

Image

Vi stack ut och fiskade igen. Det blev ganska bra med hugg även om älven stigit betydligt efter regnet. Jag landade en harr på 40 cm och Uffe en fin öring på 35 cm. Tillsammans med ris och sås blev fiskarna en god välbehövlig lunch. Vi hade ganska bra fiske också på kvällen och jag lyckades landa ytterligare någon harr på runt 40 cm. Lite senare gick vi nedströms dit Roger hade fått sitt monsterhugg några dagar tidigare. Där fick nu alla tre riktigt bra med öring på runt 35-40 cm och en del harr också. Det började kännas kul att leva igen. Solen sken, man frös inte längre och man var mätt och belåten.

Image

Image

Under fisket nedströms lägret plurrade dock Roger rejält i strömmen. Mitt under doppet gick också toppen på spöt av och båda grusskydden till vadarna försvann bort med strömmen. Lustigt nog hittade Uffe ett av de grusskydden senare lite längre nerströms. Vi hade ju tidigare i Guhkaksavu också hittat ett som vi sparat. Det visade sig senare på kvällen att det var av samma typ och gjort för samma ben som det grusskyddet som flöt iväg. Lite tur i oturen så hade nu Roger en hel vadarutrustning igen! När vi kom tillbaka till lägret blev det nygräddade pannkakor med hallonsylt i tältet som kvällsmat.

Sista dagen

Oturligt nog var det nog bäst väder den sista dagen. Typiskt att vädret ska stabilisera sig när man lagom ska åka hem. Nu var alla kläder torra, men dessvärre hade inte elektronikprylarna börjat fungera. Det var nog till att sätta upp dom på kostnadskontot för resan. Roger och Uffes vadare hade också gått sönder och läckte nu in rejält med vatten. Regnet i Tertojåkka blev kanske för mycket för vadarna. Till det kan också läggas Rogers avbrutna spö samt att veven på Uffes rulle gått sönder när han ramlade under vandringen från Tertojåkka, så det var en ganska sargad utrustning vi hade att röra oss med nu.

Image

Jag väckte Roger och Ulf med nybakade scones till frukost. Det här var stora frossardagen. Allt i matväg skulle bort för att slippa släpa på det i onödan på resan hem. Vi åt en salig blandning av scones, gröt, nudlar, varma koppen, fisk, lövbiff och pasta den här dagen. På förmiddagen fiskade vi och började sen packa ihop lägret efter lunch. Ett bad, på med torra och hyfsat rena kläder och så satte vi oss och väntade på att sjöflyget skulle komma och hämta upp oss på den avtalade upphämtningsplatsen. Efter någon timma såg vi flygplanet i horisonten komma inflygandes och förberedde för landning i älven.

Image

Kaitum – min absolut bästa och sämsta fiskeresa var nu snart över. Det var med blandade känslor vi nu skulle åka hem.


Copyright © 2017 elmerfishing.com. All Rights Reserved.
Joomla! is Free Software released under the GNU General Public License.
JoomSpirit