Articles

Höstfiske i Vättlefjäll

Text: Ronny Norén
Foto: Ronny Norén, Björn Arkenfall

Jag sitter hemma på kammaren och funderar över sommarens fiske som varit helt underbart, men ändå så saknas det ett riktigt höstflugfiske för att lyckas få en perfekt avrundning av säsongen. Jag tar telefonen och ringer till Björn som redan tidigare annonserat att han inte riktigt är färdig med säsongens flugfiske.

Direkt så beslutar vi oss för att åka på ännu ett äventyr, men vart? Vilka destinationer ska vi välja mellan? Vi funderar kring olika alternativ men till slut avgränsar vi oss till två platser. Sälen och Vättlefjäll blir de platserna som vi försöka välja mellan av den enkla anledning att vi fiskat där förut. Det är ju viktigt nu att inte behöva utforska nya fiskeställen så att vi kan använda tiden till att fiska istället. Detta är extra viktigt denna resa med tanke på att vi bara ska stanna några dygn och att det är mörkt större delen av dygnen.

 

Men hur går vi vidare då? Hur ska vi göra? Ska vi inrikta oss på öring eller harr. I Sälen är öringen fredad under perioden och det innebär i så fall enbart harrfiske. Vi funderar även över hur isläget kan vara norröver. Det känns säkrare att satsa på Vättlefjäll som ligger längre söderut och där får vi även fiska öring. Så vi bestämmer oss till slut för att åka till Vättlefjäll och prova höstöringfiske.

 

Torsdag – Taikonlass och öring
Jag startar upp ”bettan” min gamla Toyota från hedenhös och lämnar Kumla kl. 03:20 torsdag morgon. Det spritter i hela kroppen av flugfiskeabstinens. Svänger ut på E20 mot Göteborg och jag är förstås väldigt ensam på vägen och snart så anländer jag hemma hos Björn i Göteborg.

 

Väl hos Björn och Maria dukas det upp med ”brakfrukost” och vi diskuterar kommande väder inför trippen. Vi har båda följt vädret dagarna innan noga och det ser ut som att vi kommer att få det rätt blåsigt, men milt ca 6-7+C dagtid. Efter frukosten packar vi ”bettan” med Björns grejer och jag funderar på om han ska stanna en månad med tanke på mängden packning som han släpar med...

 

En timme senare anländer vi till parkeringen och Vättlefjäll. Våra farhågor om att bommen som finns där vi vägen ska vara stängd besannas. Om bommen är öppen så innebär det att man kan åka bil nästan ända fram till sjön. Nu kommer vi att tvingas vandra några extra kilometrar bort till sjön. Detta innebär en hel del bekymmer och  genast börjar vi diskutera flytringens vara eller icke på turen. Björn tar till sist beslut om att vi släpar med flytringarna, vilket senare ska visa sig var helt rätt beslut. Det blir ett antal extra kilon att bära på, men vi kommer på en hyfsad lösning genom att bära flytringen hängandes frampå kroppen.

 

Vi startar vandringen mot öringparadiset. Jag kan bara nämna att Björn som är ansvarig för vildmarksavdelningen i Elmer och  är en viktjägare, såg onekligen riktigt skojig ut med en enorm ryggsäck bak och en stor blå Ikea kasse på framsidan med flytringen dinglandes. Det värsta var att jag förmodligen såg likadan ut.

 

Vandringen är ganska odramatisk och vi går först längs en grusväg, dock med kraftiga upp och nedförsbackar. Den sista biten sker vandringen i skogsterräng. Vi gjorde första pausen vid en liten bäck som hänger samman med ”våran” sjö. Björn började som vanligt analysera och kontrollera bäcken efter öringlek och andra vattenorganismer. Jag var mest andfådd. Vi tar ytterligare två pauser då våra svajande ”taikonklass” var ganska påfrestande. Sista biten ned genom skogen var snart avklarad och vi når sjön.

 

När jag säger att vi når sjön så är det helt fel uttryck, jag provar igen! När vi når ”SJÖN” så blir det mer relevant för vad jag känner för detta vatten och säkert fler Elmers med mig.

 

Jag kunde ha vandrat ned till sjön som en ”vanlig människa” och tyckt att den är jättevacker, men som en Elmer så blir det annorlunda. Det är Björns forskning och observationer vid sjön som gör den speciell. Tänk bara på att öringen leker i bäcken och att det finns harr i området. Jag tänker även på Elmers stora fångster från tidigare fiskeresor hit. Det är ingen liten öring som huserar i denna sjö!

 

Vi hänger av oss packningen vid den vanliga lägerplatsen på udden. Alla gamla minnen kommer tillbaka från föregående år vid sjön. Där borta ligger ”kläck-Island” och där är revet som vi brukar vada ut på. ”Dödens träd” står där det brukar liksom den vindpinade tallen på udden. Det känns riktigt bra att återvända hit, särskilt när allt är sig likt bortsett från avsaknaden av löv på träden.

 

Här på udden ska vi slå läger och Björn reser snabbt sitt tält, jag försöker febrilt att vara före, men misslyckas. Som fördel till mig så ser Björns tält väldigt slappt ut. Har det redan startat en tävling?

 

Det duggar lätt, men det är ganska milt i luften, Björn riggar upp flugspöt och sticker till revet. Jag pumpar flytringen upp flytringen för har jag väl släpat hit den så… Jag sätter mig tillrätta i ringen och paddlar sakta ut mot revet. På flugspöt sitter en sjunktafs med gulsvart streamer i spetsändan.

Image

Björn ger snart upp vid revet och vandrar tillbaka mot lägret. Jag lägger mig en bit utanför revet med ringen och ”dänger” med första hugget som resultat. Jag skriker abborre till Björn då det helt klart känns som en sådan. Men efter en liten stund ser jag fenan bryta vattenytan och ändrar mig snabbt - en öring! Jag ska erkänna att jag inte lyckats landa någon öring under våra tidigare resor till Vättlefjäll. Detta är alltså den första öringen jag kniper här och utstöter ”stor öring” i mitt förvirrande tillstånd. Det visar sig vara en liten, men vacker öring på runt 34 cm som vi behåller till mat så vi får smaka lite fisk på resan.
Jag ser att Björn börjar pumpa flytring också, jag kan inte förstå varför…

 

Vi patrullerar runt i vikarna med våra flytringar och Björn lurar snart upp en öring i samma storlek. Jag landar en till, Björn landar två till varav en är riktigt trög och måste tjatas upp. 3-2 till Björn, men det gör inget. Fiske är ju ett sätt att umgås och njuta av naturen inte att tävla!

 

Kvällen närmar sig och fisket är över för idag. Lägerelden är extremt tjurig med all fuktig ved, men tillsammans kämpar vi länge och väl och får till slut upp en riktig brasa.

 

Vi inmundigar Björns eminenta renskavsgryta innehållande gula kantareller. Det börjar bli kväll, det mörknar tidigt och regnet håller i sig. Vi kryper in i Björns tält och avrundar kvällen med fiskspelet, även där får jag stryk.

 

Fredag – Var fan är Ron Thompson och hårt väder
Vi vaknar tidigt och lyssnar på ihållande regn och kraftig vind. Det är lätt att stanna i sovsäcken så länge som möjligt än sådan här dag. Väl uppe så startar vi med en fet bacon frukost, en riktig energi bomb inför dagens utmaningar. Vi pumpar flytringarna och bestämmer oss för att prova en sjö i närheten. Den ska enligt Björn innehålla harr. Vi följer bäcken från ”våran sjö” till den andra sjön. Vinden tilltar och det är ganska tufft väder. Vi släpar ringarna genom buskar och snår samt utstöter ”perkelä” allt oftare (internt skämt Elmer).

Image

 

Väl framme vid nästa sjö kontrollerar vi inloppet efter eventuell öringlek, men det verkar helt öde. Vi startar istället en utmanande paddling i kraftig motvind ut på sjön. Björn stannar vi en liten ö i sjön och provar fiskelyckan. Jag paddlar på ut mot mitten av sjön. Jag får ett litet hugg och landar en abborre. Samtidigt ser jag att även Björn landar en fisk såklart, det går tydligen inte landa lika många eller fler fiskar än Björn på denna resa. Jag paddlar vidare och siktar på en ö mitt ute i sjön, men i den hårda vinden har jag problem att nå fram.

 

Jag ökar tempot på fenorna, men tycker mig känna att flytringen börjar bli mjuk. Jag inser snart att luften försvinner ut ur flytringen. Detta är inte helt bra mitt på sjön! Mina funderingar blir följande: förankra all utrustning på ringen, hoppa i sjön och simma in till land. Någonstans borde flytringen blåsa iland så denna variant räddar förhoppningsvis både mig och fiskeutrustningen. Tankar som hur det är att simma i ett par neoprenvadare dyker upp… Jag tänker inte lämna ringen förrän flytkraften är så dålig att jag sjunker rejält, men bedömer att jag bara har runt 50% chans att hinna in till land.

 

Jag har nog aldrig paddlat i så fort i hela mitt liv och med den kraftiga vinden på tillbakavägen så lyckas jag komma iland strax innan u-båtsläge. Björn som stod ute på lilla ön måste undra vilket rekord jag försökte slå, VM-i-flytring? Vid stranden pustar jag ut och Björn kommer snart paddlandes in till strandkanten. Vi diskuterar händelsen och någon utstöter ”vart fan ä Ron Thompson?” i ren ilska för hur det kunde ha slutat. Vi börjar vandra tillbaka till ”basecamp” och det går ganska bra tills jag ramlar ned i ett förrädiskt hål samt upptäcker att håven är borta. Följande ordspråk kanske stämmer – En olycka kommer sällan ensam…

Image

 

Tillbaka i lägret kokar Björn vatten och vi värmer oss med den underbara drycken kaffe. Jag river ur själva ringen ur tyget och pumpar upp den hårt. Vi tänkte försöka laga hålet med den gamla cykelpunka-tekniken, som innebär att trycka ned ringen i vattnet och leta efter bubblor. Problemet är att en flytring är till för att flyta. Vi hänger som clowner i våra misslyckade försök att trycka ned ringen under vattnet. Jag provar att släppa ur en hel del luft och vi får ned delar av ringen under vatten, men bubblorna uteblir. Vi ger upp och jag stoppar in ringen i det skyddade tyget igen samt pumpar ringen stenhård. Jag avvaktar läckage, men inget händer. Ringen verkar tät! Slutsatsen blir något i stil med att temperaturskillnaden måste ha vidgat/krympt ventilen som i sin tur släppt ut luft.

 

Efter diverse flytringsövningar sticker vi ut igen med nypumpade ringar, det verkar som flytringsfiske är det enda som fungerar. Vi paddlar omkring i favoritvikarna och jag får två hugg varav en landad. Björn kniper två öringar såklart och den ena av dem är störst så här långt. Det är tufft väder med hård vind och regn, så vi måste paddla hem till lägret igen och värma oss med lunch.

 

Björn tar en vända i skogen och plockar trattkantareller som vi såg efter stigen tidigare under dagen. Därefter blir det färska ”trattissar” och lite hummersoppa, det är inga fel för kroppstemperaturen. Modet stiger även om vädret är riktigt dåligt och snart är det dags för dagens sista fiskepass. Vi paddlar ut ännu en gång med flytringarna, men det hårda vädret gör att vi snart ger upp och ser komiken i det hela. Vi sitter i varsin flytring, vinden piskar in regn på tvären, det måsta vara 100% luftfuktighet och vi sitter i vattnet! Det slutar med att vi kopplar ihop våra flytringar och bara garvar åt situationen. Jag mäter upp en vindstyrka på runt 7 m/s i medelvind, men mäter upp det dubbla i byarna. Har vi inte ryggen mot vinden så åker huvudet fram och tillbaka när kastvindarna suger tag i kapuschongen. Vi ger upp och återvänder till lägret.

 

Kvällen fortsätter i regnets tecken och vi bälgar i oss varmt kaffe. Björn börjar med middagen, det blir grillat i tältet. Det är första gången jag är med på grillparty i ett tält! Det är extra spännande då detta moderna tält inte har några rökgångar förutom att ingången är öppen. Middagen är utomordentlig god, men vi har svårt att se varandra i grilldimman inne i tältet. Efter middagen åker fiskspelet fram och jag tar en hejdundrande revansch, äntligen! Helt plötsligt slutar det att regna och efter en timme är det helt stjärnklart. Med detta sjunker dock temperaturen omedelbart till minusgrader. Dagens fuktiga väder tillsammans med kvällens väderomslag skapar en massa iskristaller, snö utan moln blir resultatet. Vi lägger oss ganska tidigt även denna kväll, utelivet suger musten ur oss och det mörknar tidigt. Jag ser en nattslända på innertältduken innan jag somnar. För det var väl ingen dröm, eller?

 

Lördag – kyla och felkrokad öring
Jag vaknar ganska tidigt och undrar vad det är som låter utanför tältet – tjipp tjipp tjipp. Det visar sig vara Björn som täljer stickor till elden – Han är alltså redan uppe tänker jag. Det är ganska kyligt och all utrustning har stelnat. Ni förstår själva vad som händer när vädret slår om från 100% luftfuktighet till minusgrader. Jag skyndar mig inte ut ur tältet direkt... När jag till sist kränger på mig kläderna och tar mig ut ur tältet så brinner brasan. Björn har fixat frukostbrasan såklart. Han har nog gjort allt på denna resa! Han lagar maten, fixar brasan, diskar. Jag börjar undra när han ska skicka fakturan. Rena lyxen.

 

Vi brassar på baconfrukost igen. Välbehövlig energi då vi snart ska försöka värma upp vadarbyxorna igen. Det tar nästan en timme att värma upp dessa med kroppsvärme. Björns vadare står av sig själva med hjälp av frusen fukt. Han kommer på den briljanta idén att slänga dem i vattnet istället. De blir genast mjuka och går att använda direkt.

 

Solen börjar klättra över trädtopparna och vi börjar diskutera dagens fiske, det lutar åt flytringsfiske med sjunktafs igen. Vi undrar såklart var storöringen finns, har den inte lekt färdigt? Hur ska vi lura upp de större fiskarna? Vi vet att de står och trycker någonstans, men var? Björn vandrar bort och testar fiske från land en stund innan vi äntrar flytringarna.

 

Jag sätter mig på klipporna och njuter av soluppgången, en öring vakar ganska nära. Det är en underbar morgon, sjön ligger spegelblank, jag hör ljudet av Björns fluglina som svischar fram och tillbaka. Det känns helt perfekt, nästan taget från en fiskefilm på TV!

 

Björn kommer tillbaka och väcker mig ur det euforiska tillstånd jag hamnat i. Vi äntrar flytringarna och kliver i vattnet. Min flytring håller fortfarande tätt.

 

Nu har vi bestämt oss för att storöringen ska upp. Vi använder fortfarande sjunktafs med orange/svart gul/svart streamer, det verkar vara det enda som fungerar.

 

Vi paddlar sakta ut över sjön. Jag ligger ganska nära land med tanke på luftläckage. Det är klarblå himmel och det skapas en lätt morgondimma på vattnet. Vi ser några vandrare långt bort och hoppas de inte ser oss. De måste undra vad vi är för människor som sitter och guppar på vattenytan i minusgrader. Vi fiskar ganska nära land och Björn landar en öring ganska snart, den är stöpt i samma form som de andra öringarna vi fångat. Kylan ger sig tillkänna och vi ger upp för en tidig lunch.

 

Vi parkerar ringarna och ser att elden fortfarande är vid liv. Resans bästa brasa kommer vi överens om och slänger på mer ved. Lunchen består av spagettiria som nog skulle räcka till ett helt regemente.

 

Mätta och belåtna lägger vi ut igen, öringvaken lyser med sin frånvaro. Strax utanför lägret får jag ett hugg. Jag stannar upp och känner att fisken nafsar flera gånger i flugan och när jag lyfter spöt så krokas öringen. Den är lika stor/liten som alla andra vi landat. Nu är det ”fan i mej” tävling, utbrister jag. Det står 6-4 till Björn i öringklassen, men jag skulle nog inte ha stuckit ut hakan så mycket för Björn landar snabbt en öring till. Ställningen blir 7-4 till förmån för Björn. Vi börjar bli frusna igen och paddlar mot lägret. Precis när vi ska lägga till med flytringarna och ska summera öringställningen så böjer sig Björns spö kraftigt!

 

”-Storöring”, ropar Björn. Jag tillskyndar inför eventuell håvning. Fisken stöter hårt och spötoppen böjer sig i tungt ner mot vattnet. Äntligen storöring tror vi, men det visar sig att öringen istället är felkrokad och kommer in på tvären! Vi kommer överens om att summera ställningen när alla flugor är uppe ur vattnet nästa gång Det står nu 8-4 till Björn.

 

Det är dags för middag, men vi vandrar till ett närliggande vattenfall först för att fylla på vatten och Björn plockar ännu en laddning trattkantareller på vägen. Tillbaka i lägret bestämmer vi oss för att hoppa över middagen och prova ett sista fiskepass i flytringarna.

Image

 

Vi paddlar ut i skymningen i jakten på storöringen. Björn ser ett par fina vak alldeles intill land. Jag stryker sakta fram nära land och ser ett vak. Det är ett spännande fiske med spegelblank sjö och öringvak. Vi lyckas inte landa någon fisk och det börjar bli mörkt så jag paddlar sakta in till udden och lägret, men jag ger inte upp förrän flugan är helt uppe ur vattnet med tanke på Björns bravad.

 

Det är förmodligen sista fiskepasset på resan och det känns tungt att gå iland. Särskilt tråkigt eftersom jag inte leder öringligan på denna resan...

 

Brasan är fortfarande vid liv som tur är och Björn börjar med maten. Det blir pasta med pinjenötter och parmesanost. Vi äter oss trötta och bara ligger och njuter runt lägerelden. Vi pratar gamla fiskeminnen och eldar skräp. Det visar sig att jordnötter brinner riktigt bra i elden. Det är alldeles stjärnklart och vi avrundar ännu en härlig kväll vid brasan och förflyttar oss in i tälten.



Väl inne i tälten börjar nästa tävling, vem har varmast i innertältet? Det är c:a fem minusgrader utomhus. Jag tar täten och vinner med hela åtta plusgrader. Vi slumrar snart in och halvsover när det plötsligt skramlar till. Jag hör ljud från ett trangiakärl utanför i lägret. Jag vaknar till och tänker - ska Björn börja laga mat nu! Samtidigt ropar Björn från sitt tält – Vad håller du på med?! Vi förstår att något händer i lägret, jag har ju mitt trangiakök kvar vid elden. Vem är det som rumstrerar om i lägret. Kanske ”Ron Thompson”?

 

Söndag – Hemresa
Vaknar, det är svinkallt och ändå bara c:a 6 minus utomhus. Björn fixar brasa som vanligt och tillagar färska trattkantareller till smörgåspålägg. Sjön ligger spegelblank och vi ser två vak innan det börjar bildas morgondimma. Det är ännu en vacker morgon i Vättlefjäll.

Image

 

Vi bryter upp lägret och bedömer att ryggsäckarna är minst åtta kg lättare att bära hem. Det kändes att packningen var lättare för i gick i ett sträck hela vägen tillbaka till bilen.

 

När vi anländer till parkeringen skojar jag om att ”bettan” kanske inte startar, bilen var ganska nedisad. Vi skrattar åt skämtet och stuvar in packningen i bilen. Björn skrapar rutor och jag vrider om startnyckeln. Den gamla bilen stönar och stånkar, men startar till slut. Tomgången är väldigt tveksam och när jag trycker ned gasen så dör bilen och den lilla ström som finns kvar i batteriet orkar inte med att dra runt motorn igen!

 

Där står vi som två fån och undrar hur vi ska komma hem. Hur ofta kommer det bilar förbi här en tidig söndag morgon. Men efter en stund hörs en bilmotor och vi stoppar en bil med ett äldre par i. De vevar ned rutan ungefär två cm och undrar vilka vi är... När de inser att vi inte är yxmördare så förklarar jag våran belägenhet, men de har inte några startkablar med sig.

 

Vi väntar på nästa bil och efter en stund dyker herr och fru jägare upp. De stannar motvilligt , men hjälper oss till slut. Dagen är räddad och vi ”tokvarvar” motorn så att ingenting mer ska hända.

 

Jag kör snabbt hem Björn till centrala Göteborg och vi lastar ur packningen med motorn igång. Jag tar inga chansningar och lämnar staden ganska snart. Bilen går som en klocka hela vägen hem, men det första som finns på inköpslistan är nytt batteri till bilen.

 

Ännu en gång så har vi haft en härlig resa och har haft förmånen att vistas i den svenska naturen. När det sedan hugger öring då och då så känns livet ganska rättvist! Det blev en del intressanta iakttagelser på resan som att leva med endast runt sju timmars dagsljus. Vi trodde detta skulle bli ett problem innan resan, men vi var så trötta efter hela dagars fiske och att vara ute i kylan så vi slocknade omkring kl. 20:00 varje kväll. Jag sov tolv timmar en natt i sträck. Jag kan tänka mig att det var som förr i tiden innan elen fanns i varje hushåll och när människorna slet från morgon till kväll.

 

Så till sist, tävlingar – nja, vi hoppar väl dem denna gång, men nästa resan så blir det andra bullar!

 


 

 

Copyright © 2017 elmerfishing.com. All Rights Reserved.
Joomla! is Free Software released under the GNU General Public License.
JoomSpirit